Kan vi kombinera analytikern med supportern?

Författare:
Uppdaterad: 8 juni, 2016

En analytiker strävar efter att utveckla sin förmåga att se och förstå, en supporter strävar efter prestigelöst stödjande. Det ena utesluter inte det andra, men att inte kunna skilja på sin roll som analytiker och supporter är en bromskloss för diskussionskultur kring fotboll. Det känslomässiga engagemanget driver vårt intresse, men blir ett problem när dess effekt glöms bort. 

Att sträva att jämställa fotboll med vetenskap är en av de tydligaste tendenserna som syns när idrotten diskuteras. 

Hur vi pratar fotboll speglar inte det särskilt väl.

Fotboll spelare

Foto: Efraimstochter/Pixabay (Creative Commons)

 

Fotboll som ämne för analys möter stora utmaningar, inte helt förvånande med tanke på att dess utövare är både berikade och belastade av ett stort känslomässigt engagemang. Det är lättare sagt än gjort att ha disciplinen att lämna supporterkostymen vid dörren när det är dags för de riktiga diskussionerna – de som faktiskt görs i syfte att hitta sanningar inom idrotten.

Men hur hittar man sanningar? En sådan strävan utförs i varje debatt och diskussion som tas inom idrotten; där vi resonerar huruvida Louis Van Gaals taktiska direktiv är ur tiden; hur en spelare som Granit Xhaka kan förbättra Arsenals mittfält; eller fastslår exakt hur Thomas Tuchel har vidareutvecklat Borussia Dortmund den senaste säsongen? Det är oändliga mängder frågor som vrids ut och in på sociala medier, i fikarummet och i TV-studion, i en stundtals omöjlig jakt att hitta goda svar.

Avslappnat småprat och banter är en sak, men ifall vi verkligen vill få ut något av värde behövs ett mer distanserat förhållningssätt. Inte övertygad? Ta gärna en titt i valfritt kommentarsfält som innehåller fotbollsdebatt, det är ytterst få som klarar av att hålla i en diskussion utan att låta det känslomässiga spelet koka över. Det vore acceptabelt om det hade handlat om klassisk ”banter” – men nu är ribban högre! Våra fotbollsforum blir inte mer än hönsgårdar, där deltagarna snarare insisterar på att näbba ned varandra än att hitta sanningar.

Vad krävsdå  för att höja ribban?

Lämna irrelevant prestigesökande utanför diskussionen
Jag jämförde tidigare fotbollsanalys med självaste idrotten; och visst går det även att hitta likheter med bägge deras konkurrenssituationer. Förmågan att förutse matchresultat, finna nya taktiska infallsvinklar och att begripa en matchbild drivs i mångt och mycket av ett personligt intresse, men även av en diskret prestigelystnad. Att se debatt- och analysförmåga som konkurrensbelagda områden känns därmed logiskt. Det positiva är att denna drivkraft är en grym motor, det negativa är hur svår den är att hantera.

Lika väl som spelaren har spelkvalitéer har även åskådare egenskaper. Någon slags inre strävan att hävda sin kompetens finns utan tvivel, även om det sällan talas om. Det förklarar varför just debatt inom alla områden tenderar att locka fram det tävlingsinriktade i oss, och därifrån rasa långt utöver det relevanta i diskussionen. Här kan diskussionsetiken kompromissas, där fula medel som slug retorik och härskarteknik lockas fram.

Någonstans nås gränsen där tävlingsinstinkten ruckar på det stora idealet –  det vill säga strävandet efter att faktiskt lära sig något.

Att sträva efter förhöjd kunskap för både sig själv och andra känns som en klokare målsättning, vilket endast förblir möjligt genom att man lämnar prestigekåtheten vid dörren.

Inse att supporter och klubb saknar betydelsefull korrelation
Egentligen någonting som har sitt ursprung i överstående stycke. Att underminera motståndaren inom idrottsdiskussion är egentligen inte mycket mer främmande än i en politisk debatt. I idrottens värld kan det yttra sig i hur klubbtillhörigheter används i samma syfte, till så stor grad att de kan överföra sina egna personligheter, målsättningar och värderingar i klubbmärket.

Klubbtillhörighet kan då felaktigt användas som ett verktyg för att uppnå prestige. Termen ”glory hunter” är vardagsmat i de flestas fotbollssnack, vilket i mångt och mycket visar hur vanligt fenomenet är. Det finns en helt klart en växande trend i att se sitt engagemang som en ”investering” för sportslig framgång.

Lika tydligt är tendensen att koppla ihop klubbkaraktär och supporterkaraktär, att till exempel Chelsea och Manchester City-supportrar regelbundet får sin trovärdighet ifrågasatt är egentligen snudd på katastrof.

Det här är en kontroversiell punkt. Supporterskap bygger till stor del på identifikation och tillhörighet, vilket är helt acceptabelt. Att en modern fotbollsklubb uteslutande samlar likasinnade människor med gemensamma ideal och värderingar är inte mer än önsketänkande. Det finns givetvis exempel där vissa föreningar har vissa utpräglade ideal som attraheras av likasinnade människor, men detta utgör mer undantag än regel i en kommersialiserad och global idrott.

Hull Aston Villa

Foto: Ben Sutherland/Flickr (Creative Commons)

 

Låt inte supporterhjärtat vara avgörande i dina slutsatser
Domarkritik är ett grymt exempel på hur sårbara vi är för känslomässiga snedvridningar. Beroende på vem du frågar kommer domaren antingen ha gjort en prickfri insats eller en usel sådan. En sån grov variationsmängd är givetvis inte särskilt sannolik att uppleva match efter match. Anledningen är sällan mer än att domarens domslut stundtals faktiskt har gynnat något av lagen, något som oundvikligen kommer att hända.

Det förlorande laget och dess anhängare kommer i större grad att förkasta domarens insats, eller varför inte motståndarlagets destruktiva taktik, gräsets kvalité eller bollens låga lufttryck? Samma logik gäller även i motsatt riktning – en nöjd och lycklig supporter förblir mindre benägen att ifrågasätta olika aspekter av spelet, och kan därmed ignorera ett ansvar att se till idrottens bästa.

Den gemensamma nämnaren förblir att åsikten är färgad av känslorna. Partiskhet i sig är någonting som är (rättmätigt) tabubelagt inom analys, ioch fall du håller en högre profil som expert eller kommentator är neutralitet en del av din trovärdighet. Partiskhet kan även uttrycka sig subtilt, därav krävs det en brutalt ärlig självgranskning för att inse hur pass man är påverkad.

För ett par år sedan förkastade jag personligen ideologin hos hårt investerande klubbar som till exempel Manchester City och Paris Saint-Germain, möjligtvis för att det påverkar klubben jag stödjer högst negativt. Klarhet i frågan nåddes genom att använda fantasin: Skulle dessa tunga investeringar vara lika ”förödande för fotbollen”, om nu mitt favoritlag hade skördat framgångar på samma vis?

Utmana din spontana reaktion genom att noggrant studera en hypotetisk situation med ombytta roller. Hade straffen varit lika orimlig om den varit i det andra lagets favör? Vore kapningen lika brutal om den vore från en annan spelare? Det blir snabbt tydligt om det är hjärnan eller klubbhjärtat som styr.