Både tvivel och förhoppningar kring Slaven Bilić

Författare:
Uppdaterad: 16 december, 2016

Det är ju svårt att inte tycka om Slaven Bilić.

På pappret har kroaten det mesta för att nå kultstatus för vilket fotbollsfan som helst – karismatisk, intelligent, brutalt genuin och framför allt en garanti för trevlig fotboll. A football man through and through, som har ansvaret att styra bort West Ham från en potentiell nedflyttningsstrid.

Utfallet kommer att definiera mycket mer än bara West Hams säsong. 

 

Bilic West Ham

Foto: joshjdss/Wikipedia (Creative Commons)

*

I slutet av maj fanns det flera anledningar för vilken supporter som helst att kasta avundsjuka blickar mot östra London. Sjundeplaceringen i Premier League var välförtjänt och energin sprudlade återigen kring fotbollen på Boleyn Ground. Inte minst väntade en efterlängtad inflyttning till Londons Olympiastadion.

Allt uppnåddes med en före detta kultspelare som så uppenbart förstod och andades West Hams stolta, aningen överdrivna självbild. Slaven Bilić dirigerade enligt “the West Ham Way” – och resultaten följde.

Tyngden i det får inte förnekas: Harmoni mellan supportrar och tränare ligger i så mycket mer än bara ligaposition. Det kan föregångaren Sam Allardyce intyga.

Att halvvägs på säsongen befinna sig i nedflyttningskamp är långt ifrån det goda argument som hade krävs för att övertyga oss om att West Ham kandiderar som en av Englands potentiella framtidsklubbar. Likväl har flytten till den nya arenan medfört tydligt missnöje från läktarhåll, då den stundtals elektriska stämningen från Boleyn Ground helt enkelt inte har kunnat återskapas.

När även fotbollsmaskineriet gnisslar som allra högst finns det än mindre sympatier från läktarhåll, då ett fullständigt desorienterat West Ham hittills har misslyckats med det mesta de tagit sig an den här säsongen. 1-5–krossen mot Arsenal står sig som ett lågvattenmärke, och få förvånades egentligen av att Bilić gick hårt ut mot sina mannar efter matchen och ifrågasatte spelarnas engagemang och inställning.

Ett misslyckande av spelarna är uppenbart – men det höjs återigen frågor kring kroatens förmåga att hantera de långsiktiga utmaningarna för ett fotbollsklubb. Det finns oönskade mönster som måste brytas.

Slaven Bilić riskerar att stämplas som endast kan erbjuda det kortsiktiga försprånget – även om det bevisligen får riktigt god effekt. Ur tränarens facit som klubblagstränare framgår ett oönskat mönster, där en grym start tappar snabbt fart till en mer blygsam verklighet, och bränslet helt enkelt saknas för att på allvar accelerera igen. Någonstans där står West Ham och stampar i nuläget. Kan ett gemensamt krafttag tas för att distansera sig från en oförutsägbar nedflyttningsstrid? Kan Bilić därefter prägla klubben med en mer robust vinnarkultur, som inte är beroende av just dessa spridda energiinjektioner?

Det är givetvis sådana frågor som måste få ett övertygande svar om Slaven Bilić ska bli ihågkommen som mer än romantisk kulthjälte.

Det vore dock fel att avfärda kroaten som endimensionell – styrkorna som motivatör och dynamitgubbe backas upp med uppenbar taktisk skicklighet och intelligens, givetvis med typisk kroatisk finess. I en sådan jämförelse ligger tränare som Jürgen Klopp betydligt närmare till hands än Tim Sherwood.

west_ham_united_vs_manchester_city_24107068693

Dimitri Payet – utan tvivel förra säsongens genombrottsspelare under kroatens ledarskap.
Foto: joshjdss/Wikipedia (Creative Commons)
*

Arbetet i kroatiska landslaget får i överlag anses som en lyckad tjänstgöring till den kroatiska fotbollen, möjligen den mest lyckade under 2000-talet. Hans upplagor av landslaget imponerade upprepade gånger med sitt karaktäristiska kortpassningsspel, i en miljö där bland annat Luka Modríc och Niko Kranjčar etablerade sig på den internationella scenen.

Efter avskedet i landslaget har uppdragen blivit betydligt mer kortlivade och mindre framgångsrika. Det efterföljande året i Lokomotiv Moskva var ett misslyckande. Tiden i Besiktas var långt ifrån spektakulär, trots att han snabbt blev en populär figur i den turkiska fotbollen. Upprepade misslyckanden mot de övriga Istanbul-giganterna uteslöt möjlighet för inhemska triumfer.

Strävandet mot det vackra spelet har alltid varit uppenbar. Tränaren är en tydlig förespråkare av en extremt rörlig fotboll, enligt övertygelsen att principen med strikta formationer bleknat bort från den moderna fotbollen, där stor rörlighet och flexibilitet istället styr geometrin på planen.

Mod och flexibilitet för att tillämpa varierande taktiska grepp är lika tydligt. Trots att att en anfallsglad 4-2-3-1 eller 4-3-3 har varit en vanlig syn karriären igenom, har vi redan fått se West Ham rada upp i varierande formationer med experiment av trebackslinje, framtunga offensiva mittfält, anfallspar och anfallande wing-backs. Kan vi ana ett visst samband med tränarens taktiska oförutsägbarhet och den vilsna skepnaden som laget uppvisat i sitt grundspel? Eller kan vi ge Bilić rätt i sin analys, att det endast är brist på lite jävlar anamma?

Fjolårssäsongens West Ham  är utan tvivel tränarens största merit på klubblagsnivå, där laget länge såg ut som kapabla kandidater till en Champions League-plats. En nedflyttningsstrid är en helt annan verklighet.

För tillfället ser vinden ut att åtminstone börja vända. Krysset mot Liverpool var en god indikator på att det finns kraft att ta sig ur svackan, och förra omgångens hemmaseger mot Burnley förstärkte intrycket ytterligare.

En seger mot Hull imorgon kväll kan bli gnistan som antänder säsongen igen.