Bring back the scums

Författare:
Uppdaterad: 30 oktober, 2016

Premier Leagues ambition är numera att maximera sitt varumärke, utveckla sin produkt och globalisera sin existens. Fotbollen är en kapitalistisk rörelse, där glorifieringen av den engelska fotbollsvardagen, likes på sociala medier och att sälja mycket matchtröjor i Asien verkar vara det primära. I den utvecklingen är det några som har tvingats ta steg tillbaka. De som var där från början.

Mycket har hänt sedan fotbollssupportrar i England ansågs som avskum. Subkulturen var en företeelse som beskådades negativt av samhället eftersom den till stor del drevs av arbetar- och underklassen. De som befann sig på fotbollsarenorna var de som behövde vara där. Fotbollen var i många fall en avgörande sysselsättning i deras liv. Men i takt med Hillsborough-katastrofen, illegaliserades de billigaste ståplatserna, vilket raderade möjligheten för många som brukade vara där. Addera Margaret Thatchers hårda tag mot fotbollshuliganer och den ständiga kommersialismen runt Premier League så ser man en påtaglig förändring. Det har, över tid, skett en gentrifiering av de engelska fotbollsläktarna och icke-önskvärd publik har medvetet blivit utbytt.

När Premier League-lagen nu har tillgång till de evigt omnämnda tv-avtalspengarna och har sitt största fokus på den globala marknaden, är dessa orimliga biljettpriser inte en nödvändighet längre. De primära inkomstkällorna kommer från tv-bolag och kommersiell marknadsföring och försäljning. Trots det behålls biljettpriser som fortsätter att marginalisera de människor som brukade, borde och behöver vara där. När ”match-day income” har reducerats i betydelse, borde klubbarna i Premier League vara angelägna att dämpa fotbollsexploateringen för att kunna influera sin stad och invånarna på ett mer omfattande sätt.

Vill man aktualisera det här, kan man vända sina blickar mot östra London. West Ham United kan ses som någon slags symbol för hur tradition, trygghet och en doft av gräsrot, kolliderar med ambitionen att ta nästa sportsliga steg, nya inkomstnivåer, moderna arenor och Premier League-verkligheten 2016. 112 år på Upton Park har blivit en flytt till Londons Olympiastadion. Öl har blivit Popcorn. Att stå på vissa sektioner har blivit att sitta. En identitetskris för fotbollssupportrar. Det ska sägas att West Ham inte har glömt bort var de kommer ifrån. De erbjuder många billigare biljettalternativ för att öka mångfalden på sina matcher, men där krockar olika supportergruppers syn på hur fotboll på plats ska upplevas. Det är inte alltid de ekonomiska förutsättningarna som avgör vilka som trivs och vill vara där, utan också sammanhanget. Att sitta tyst stora delar av matcherna och äta popcorn är kanske en bättre tillvaro för fullblodskonsumenten än fotbollssupportern.

Den viktigaste uppgiften hos en fotbollsklubb är att vara betydelsefull för människor. Vara något att tro på, en ljusglimt i vardagen, en trygghet som alltid finns där. Att fungera som en social institution i ett lokalsamhälle. Det är ett ansvar som, i den ständiga, kommersiella utvecklingen, glöms bort av klubbarna. Den medvetna utrensningen av den publiken som var där från början, som tillhör de lägre samhällsklasserna, som behöver gå till Stadium of Light en lördagseftermiddag för att känna något slags hopp, får mig att tröttna. Det är dags för klubbarna att skjuta tillbaka pendeln och inse sina skyldigheter.

För någon stans på vägen föll jag för Premier League. Nu påstår jag inte att jag ska sluta bry mig, sluta kolla, men trots Zlatan Ibrahimovic, Pep Guardiola och en mer stjärnfylld säsong än någonsin, blir ligan mer och mer irrelevant för mig. Jag har helt enkelt en identitetskonflikt att lösa. Och jag tror inte jag är ensam.

Inläggsfoto: Tom/flickr (Creative commons)