Carletto – Lugnet före stormen

Författare:
Uppdaterad: 31 maj, 2015

Carlo Ancelotti

 

En gång satt en gråhårig italiensk man på Santiago Bernabeus bänk, tuggandes ett tuggummi och sjungandes en sång.

Sommaren 2013 lämnade José Mourinho den spanska huvudstaden för ett kärt återseende med sitt Chelsea. Utan klubbens tionde Champions League-titel. Den titel som tre år tidigare hade tagit honom till Madrid. Den titel som president Florentino Perez och hela staden Madrid suktat efter och desperat jagat ända sen Zinedine Zidane gjort sitt volleymål mot Leverkusen i Glasgow. Den titel som stod i fet stil på önskelistan. Mourinho levererade både en liga och en cuptitel, och fick ändå ses som inte helt misslyckad när han lämnade Santiago Bernabeu. Han lämnade också kvar något annat. Ett spjut, skoningslöst intryckt i hjärtat av truppen. I hjärtat av madridisimon, som hade splittrat klubben, dess fans, och dess omklädningsrum. Även om Real Madrid alltid må vara en klubb där det stormar friskt, så hade Mourinho startat en orkan.
Vem som skulle ersätta The Special One var egentligen redan då glasklart. Carlo Ancelotti hade varit på Florentino Perez tapet sen tidigare, och nu fick Madridpresidenten till slut chansen att ta den italienske gudfadern till Spanien.

Som en magiker
Ett år senare var La Decima i hamn. Men det var ändå inte det som var det mest häpnadsväckande med Carlettos år i huvudstaden. För nu blåste det inte. Borta var intrigerna. Borta var hålet från spjutet. Som en magiker trollar bort en duva, lyckades Ancelotti med konststycket att trolla bort allt kaos. Med lika bestämda tugg som när han tuggar på sitt troligtvis allt för vältuggade tuggummi, så pulveriserades kaoset, elden och paniken. Kvar var ett lugn i truppen som man aldrig trodde man skulle få se i ett Real Madrid med Florentino Perez som president. Kvar var ett lag i harmoni, som hade vunnit två av tre stora titlar på Ancelottis debutsäsong. En harmoni som fick sitt upplopp i den nya inmarschlåt som laget tillsammans spelade in efter Champions League-succén. Refrängen och sångtiteln sa det mesta. Hala Madrid, y nada mas. Heja Madrid, och inget mer. För just då fanns det inget mer än ett framgångsrikt fotbollslag som bara växte sig starkare.

#GraciasMister
Även om omklädningsrummet utåt sett verkade lugnt, så fanns ju fortfarande Florentino Perez, som så fort sommarfönstret var öppet ville visa sig och på något sätt försöka öppna upp det hål som Ancelotti hade stängt igen. För spjutet hade han fortfarande kvar, gömt bakom alla löften, ord och miljoner. Försäljningarna av Mesut Özil och Angel Di Maria, rekordvärvningen av Gareth Bale och prestigeköpet av VM-guldklimpen James Rodriguez. Perez var fortfarande där och petade med spjutet. Men där var också Ancelotti, och harmonin lyckades ändå alltid på något sätt återfinna sig.
År två blev stormigt. Skador på nyckelspelare, en stjärnspäckad anfallstrio som mer eller mindre slutade leverera och en illvilja (eller oförmåga) att rotera truppen. Efter en magnifik höst så började resultaten sina, och när plötsligt maj månad var här så var Real Madrids mindre lyckade säsong ett faktum. Med blott ett Klubb-VM och en europeisk supercup som trofétillskott. Och någon vecka senare var Carlo Ancelotti sparkad. Florentino Perez tog fram spjutet ur garderoben och pressade ner det på nytt mitt i harmonin. Trots spelarna och fansens vädjan. En twitterstorm bland Madridspelarna följde. ”#GraciasMister” lydde hashtagen på samtliga inlägg.

Minnet av en madridista
Jag personligen, i egenskap av en kanske alltför fanatisk madridista, kommer främst minnas den gode Ancelotti från några sekunders foto inför en vanlig ligamatch hemma mot Elche. Kameran zoomade in på tränarbänken i några sekunder. Och där satt Carletto. Tillbakalutad, till synes butter, tuggandes. Men samtidigt sjungandes. Tillsammans med den nya inmarschhymnen som basunerades ut på Santiago Bernabeus högtalare. Tillsammans med publiken. Tillsammans med mig hemma i TV-soffan. Utan att ha någon aning om att TV-kameran från andra sidan planen var riktad och inzoomad just på honom i det ögonblicket. Ändå sjöng han:

Hala Madrid, y nada mas.

 

Foto: Mohan/Wikipedia (Creative Commons)