Claude Puel upprätthåller Southamptons stolta tränarfacit

Författare:
Uppdaterad: 28 oktober, 2016

Claude Puel och Southamptons ljusa inledning på säsongen står sig som ett av de tydligaste intrycken efter ligans första månader. I skuggan av ligans mer spektakulära tränartillsättningar har fransmannen utomordentligt förvaltat det arv som föregångaren Ronald Koeman och Mauricio Pochettino lämnat efter sig.

Puel ser ut att utmärka sig som ännu en knivskarp tränaranställning av Southampton. 

Claude Puel

Foto: Pyomuss44/Wikipedia (Creative Commons)

*

Claude Puels spelarkarriär kan kort och gott sammanfattas som en karriärlång romans till AS Monaco, med närmare 500 matcher i bagaget som en hårt arbetande, defensiv mittfältare, var engagemang i klubben i slutändan förde honom upp på tränarbänken. Den första säsongen avslutades sensationellt med en ligatitel för klubben från furstendömet. Sedan dess har fransmannen uteslutande förlängt sin närvaro inom den franska ligan.

Som självuttalad lärjunge till forne tränaren och mentorn Arséne Wenger är fransmannens ideal logiskt: I Lille och Nice utmärkte han sig genom förmåga att få ett lag att prestera utöver sina resurser, och som en framåttänkande tränare med fokus på attraktiv fotboll spelad av unga, egenproducerade spelare.

Det råder inga tvivel om att Puels lagbyggen är sunda, långsiktiga projekt som går i linje med hur en modern fotbollsklubb både ska inrättas och underhållas. Klippt och skuren för Southampton, med andra ord.

Puels verk är inte de mest storslagna i fotbollen, men det är svårt att undgå hur hans arbete gradvis kan förändra en fotbollsklubbs framtidsutsikter. På tre år fick han OGC Nice att kämpa om Champions League-platser istället för överlevnad i Ligue 1, och utmärkte sig med lägst medelålder i landet, med en spelfilosofi som lättast kan beskrivas som estetiskt tilltalande modern kontringsfotboll, möjliggjord av intensiv press och högaccelererat anfallsspel.

Under fransmannens sista säsong i (2015-16) vidareutvecklades detta till en fotboll som i större grad än tidigare spelades enligt principen att styra matcher genom att äga bollinnehav. En meriterande fjärdeplats för en klubb med ligans 14:e största budget är ett resultat som talar för sig själv.

Laget hävdade sig i slutändan allra bäst med bollen vid fötterna, det är den filosofin som fransmannen strävat att installera i Southampton.

*

Vad har då bidragit till Southamptons ljusa höst i Premier League? I vinster mot Burnley, West Ham och Swansea har de kunnat nå tydlig utväxling av deras spelövertag, och en tidigare svit på sex matcher utan insläppta mål visar uppenbart hur väl Puel knäckt en nöt angående försvarsspelet i den engelska fotbollen. Samtidigt har de visat sig kapabla att hantera matchbilder där de själv har ryggen mot väggen. I helgens kryss mot Manchester City levererades en gedigen insats som en stark, defensiv enhet, där lagets höga presspel skapade enorma problem för Citys uppbyggnadsspel.

Spelartapp i form av Sadio Mané, Graziano Pellè och allra främst Viktor Wanyama har till synes endast haft marginell betydelse, främst då förra säsongens förvärv i spelare som Charlie Austin, Oriol Romeu och Virgil van Dijk vuxit ut fram som tydliga nyckelspelare. Lägg därtill att Norwich-förvärvet Nathan Redmond överraskar i en central anfallsroll, samt att nyckelpjäser som Fraser Forster, Dušan Tadić, och José Fonté har behållits.

Puel har använt sig av en intressant 4-4-2 diamant som anförtrotts sedan tidig försäsong, där han bygger på sin övertygelse från Frankrike att fotbollen gör sig bäst på marken, med tydlig strävan om att tålmodigt arbeta upp bollen från målvakt, backlinje och framåt. Anfallsmetodiken utgörs genom att med kortpassningsspel dra ytter- och mittbackar ur position, för att sedan utnyttja de skapade ytorna med direkta löpningar och påpassliga instick.

 

Southampton Lineup

Claude Puels progressiva filosofi sammanfaller väl med Southamptons självbild.
Foto: Werner100359/Wikipedia (Creative Commons)

*

En utgångspunkt här är den offensiva playmakern d.v.s. spelaren i toppen av mittfältsdiamanten, där excentriske Hatem Ben Arfa briljerade i Nice. Framför förväntas anfallsparet utföra varierande löpningar för att skapa dilemman i motståndarens försvar, där den ena spetsen söker sig i kanalen mellan ytterback och mittback och den andra befäster en central position. Som del av anfallsparet har tidigare QPR-spelaren Charlie Austin visat framfötterna ordentligt, med fem mål hittills i samtliga turneringar.

Mittfältet tar skepnad av en diamant, där La Masia-produkten Oriol Romeu utfört ett fantastiskt jobb i dess bas. Från en djupt liggande position har spanjoren uppvisat sina enorma kvalitéer både i passnings- och positionsspel, samt agerat som nödvändig balansspelare när anfallsskickliga ytterbackar som Cedric Soares och Ryan Bertrand tagit för sig. Inte helt förvånande spelar dessa anfallsglada ytterbackar en nyckelroll i Puels formation – givetvis som offensiva vapen med överlappningsvilja och fart – men även i hur de konstant lägger grund för otaliga passningstrianglar i kombination med mittfältet. Inte minst så kompenseras formationens naturliga brist på bredd genom enormt arbete av dessa ytterbackar.

I försvarsspel – som för det mesta yttrar sig i ettrigt presspel i jakt på att återerövra boll – förväntar sig diamanten att aktivt förflytta sig som en enhet och behålla dess grovhuggna linjer, samtidigt som tidigare nämnda anfallspar förväntas att göra sin beskärda del i presspel.

Ett tydligt huvudmål är att styra motståndarna centralt i banan där man kan förlita sig på ett numerärt övertag i och med den centraltunga diamanten.

*

Det är högst troligt att vi lär få se delar av ett reaktivt Southampton ju längre säsongen pågår, då det som bekant inte är någonting främmande för varken Puel eller truppen, som under tidigare säsonger främst agerat enligt omställningsfilosofi. Frågan är egentligen inte huruvida Southampton kommer att äga spelet mot majoriteten av sina motståndare – frågetecknet är snarare om de faktiskt kan dra konkreta fördelar av det.

Southamptons tydliga ställning som en av de mest framsynta föreningarna i Premier League har skapat en stolt klubbkultur som i mångt och mycket delar sina grundvärderingar med fransmannen. Att klubben tog chansningen på en tränare som uteslutande verkat i fransk fotboll är ett kalkylerat risktagande, men det är trots allt ett spel som behärskats oförskämt väl de senaste säsongerna.

*

Källor:

http://http://freshsaints.com/a-tactical-analysis-of-claude-puels-southampton/

http://stmarysmusings.sbnation.com/2016/6/26/12033404/claude-puel-who-is-he

http://bloggar.aftonbladet.se/premierleague/2016/08/17/analys-sa-har-puel-forandrat-southampton/