Den evige förloraren har äntligen vunnit

Författare:
Uppdaterad: 9 maj, 2016

Att säga att Claudio Ranieri har en historia av snöpliga förluster är en underdrift. Mannen som påståtts vara världens bästa på att ta lag till andraplatser har med årets Leicester City-triumf visat alla sina belackare vad han egentligen går för när allt stämmer.

Så här, lite drygt en vecka efter att Leicester säkrat den sensationella ligatitel de bärgade i och med att Tottenham inte lyckades vinna borta mot Chelsea, känns det oerhört orättvist att prata om Leicesters titel som en produkt av att många tippade storlag underpresterat grovt. Men det måste tas med i beräkningen att Chelsea gick in i säsongen som fjolårsvinnare och stora favoriter till att ta hem titeln även denna säsong. Men José Mourinhos historia av relativt misslyckade tredjesäsonger gjorde sig påmind, och när väl Guus Hiddink plockades in för att rädda säsongen från fiasko var det redan för sent. Inte heller ekonomiskt uppumpade Manchester City, storsatsande Manchester United eller alltid-nära-men-aldrig-tillräckligt-Arsenal lyckades hänga med i toppen när två lag bröt sig ut från mängden.

Vann mot alla odds

Att ett av dem skulle vara Leicester City kan jag garantera att ingen skulle lägga några större pengar på inför säsongen. Leicester var ett tippat bottenlag, som nyligen plockat in en tränare som fått sparken från Greklands landslag efter bara fyra matcher vid rodret. Förlusten mot Färöarna med 1-0 blev droppen för det grekiska förbundet, men Leicester såg någonting som ingen annan såg. Tillsammans med den en gång Manchester City-ratade Kasper Schmeichel, den lika mycket Chelsea-ratade Robert Huth, en Jamie Vardy som aldrig ens fått chansen att bli ratad av storklubbar, samt två doldisar upplockade från det franska ligasystemet i N’Golo Kanté och Riyad Mahrez, byggde Claudio Ranieri en vinstmaskin. När de gick in i julfirandet som innehavare av förstaplatsen gick snacket om att visst, det hade gjort det bra, men de skulle ju tappa. Dagarna, veckorna, månaderna gick, men Leicester tappade aldrig. Trots det verkade det som att många professionella fotbollstyckare gick in i varenda omgång med inställningen att nu var det dags för Leicester att göra ett misstag, nu skulle minsann ett bakslag komma. Men när misstagen väl kom, ja då var det konkurrerande Tottenham som stod för dem.

Djupare än så tänker jag inte gå in på Leicesters säsong, då jag sett ungefär tre matcher med det blå laget från mellersta England i år. Anledningen till det är helt enkelt att jag är långt mycket mer intresserad av den italienska fotbollen, men det är också därför jag finner någon sorts intresse i årets Premier League-vinnare. Jag har genom åren sett Claudio Ranieri ta sig an storklubb efter storklubb, men aldrig lyckats vinna. Visst, han har vunnit andradivisioner, tredjedivisioner och enstaka cuper med såväl Cagliari och Fiorentina som Monaco och Valencia. Men när det kommer till ligarace, i den högsta nationella ligan, då har det alltid funnits minst ett lag före i tabellen. Bara för att ta några minnesvärda situationer:

Fiorentina 1995/96

Okej, jag minns inte detta. Såklart. Jag var 1,5 år när Fiorentina med en ung, spännande tränare vid namn Claudio Ranieri på bänken, hängde med i toppen av Serie A länge och väl. Framför dem i tabellen låg endast det stjärnspäckade Milan som tre säsonger i rad gått till final i Champions League. I Fiorentina fanns bland annat framtida landslagsmålvakten Francesco Toldo, en ung Rui Costa och lagets stora stjärna Gabriel Batistuta. Men när serien närmade sig sitt slutskede började förlusterna komma. I seriens nio sista matcher blev det fem förluster för Ranieris Fiorentina som inte riktigt orkade hela vägen fram, och fick se sig omsprungna av Juventus och Lazio också.

Chelsea 2003/04

Några år senare, efter att ha vunnit Copa del Rey med Valencia, snappade Chelsea upp italienaren och satte honom på bänken. Det här var Roman Abramovitjs första år som klubbpresident, och i laget fanns härliga lirare som William Gallas, Claude Makélélé, Joe Cole, Damien Duff, Eidur Gudjohnsen och Jimmy Floyd Hasselbaink för att bara nämna några. Och efter femton omgångar ledde de serien, en poäng före Arsenal. Succén var ett faktum, men som alla vet är ingen serie vunnen efter femton omgångar. När 38 var spelade låg Chelsea i stället tvåa, vilket inte var tillräckligt för en viss ryss, och Claudio Ranieri fick åka hem till Italien igen.

Roma 2009/10

Det kanske mest typiska exemplet, och också den säsong jag alltid har förknippat Ranieri med. Serie A 2009/10 var lite av en mellansäsong för många klubbar. Juventus var visserligen tillbaka i högstaligan efter att ha blivit nerskickade i Serie B några år tidigare, men var fortfarande inte tillbaka på topp. Napoli hade också tagit sig upp i Serie A igen, liksom Fiorentina, men var långt ifrån utpräglade topplag. Och Milan hade nyligen påbörjat sitt sökande efter rätt tränare att ta över efter Carlo Ancelotti, ett sökande som fortfarande pågår. Kvar i toppen fanns bara Roma och Inter. Ranieri mot den tränare som tagit över efter hans sejour i Chelsea, José Mourinho. Och så långt in på säsongen som 34:e omgången låg Ranieris Roma i pole position. Fyra omgångar kvar, och visst blev det vinst i tre av fyra matcher också. Med en halvlek kvar av sista matchen ledde Roma med 2-0 mot Chievo, medan Inter hade svårt att få hål på bottenlaget Siena. Roma var i det läget mästare, men när Diego Milito satte dit 1-0 i 57:e minuten föll allt.

Ett slutligt erkännande

Det var alltså ingen slump att det skojades om att Leicester med Ranieri bakom rattarna i alla fall skulle kunna komma tvåa. Det var heller ingen slump att de flesta trodde att tappet någon gång skulle komma. Det var ju Claudio Ranieri vi pratade om. Mannen som inte kan vinna. Men så vann han ändå, och vad tar vi med oss av det? Att fotboll är en fantastisk sport. Men också att Claudio Ranieri är en fantastisk tränare.

Inläggsfoto: Football Religion/Youtube (Creative Commons)