Död åt mullorna! Fotboll och politik går hand i hand i Iran

Författare:
Uppdaterad: 1 december, 2014

Det sägs att idrott och politik inte hör ihop. Men det gäller inte i Iran. Där hör det i allra
högsta grad ihop. Fråga bara Ali Karimi, Asiens bästa spelare 2004 och kanske mest känd
under smeknamnet ”Asiens Maradona” för sin teknik i Europa. Efter fem år ute i kylan på
grund av regimkritik är den kontroversielle trollkarlen på väg tillbaka in i värmen.

I miljonstaden Karaj, två mil nordväst om Irans huvudstad Teheran, växte Ali Karimi upp. Det var
här ”trollkarlen från Teheran” sköt bollar i mål samtidigt som nationen sköt missiler mot grannen
Irak i ett krig som pågick i nästan åtta år. Bombräderna mot Teheran, en stad som i dag nästan växt ihop med Karaj, var aldrig långt bort från den unge Ali Karimi. För att förstå både fotbollsspelarenoch individen Ali Karimi måste man därför även förstå hans bakgrund. Karimi föddes i november 1978, bara fyra månader efter att Iran deltog i ett fotbolls-VM för första gången och drygt fyra
månader innan den religiöse ledaren ayatolla Khomeini tog över makten i Iran genom en revolution.
Ayatolla Khomeini, som egentligen heter Ruhollah Khomeini, fick titeln ayatolla (politisk och
andlig ledare) efter att ha bidat sin tid i exil i först Turkiet, därefter Irak innan han blev förvisad av
den nytillträdde Saddam Hussein till Frankrike. Khomeini hade tvingats till landsflykt sedan han
opponerat sig mot landets högste ledare, shah Mohammad Reza Pahlavi. När Khomeini så
återvände i februari 1979, och shahen i sin tur fördrevs i landsflykt, skulle landet aldrig mer bli sig
likt.

I det nya Iran skulle det finnas en president och en ayatolla sida vid sida. I realiteten låg dock den
största makten hos ayatolla Khomeini och landet blev en teokrati, ett land styrt av religion.
Revolutionen ledde till att fotbollen fick stå åt sidan, politik och krig var viktigare. Faktum är att
landets fotbollsplaner stod tomma utan vare sig landslagsspel eller klubblagsspel fram tills 1989 på
grund av kriget mellan Iran och Irak. Det var i den miljön en ung Ali Karimi skulle lära sig trolla
samtidigt som ayatolla Khomeini införde en strikt och auktoritär islamisk stat. Revolutionen hade
börjat som en motreaktion mot att Irans tidigare ledare, den USA-stödde shahen, hade infört en
jordreform som tog pengarna ur händerna på moskéerna och rika godsägare, stärkte kvinnans
ställning i samhället och försökte skilja på religion och politik. Men kanske framförallt så fick
ayatolla Khomeini stöd på grund av att shahen ökade inkomstklyftorna i landet samtidigt som
shahen även förbjöd all politisk opposition. Meningsmotståndare hade förföljts och slaktats, tanken
var att det skulle bli ändring på det efter revolutionen. Och det blev det i några månader. Sedan blev
konsekvensen istället att kvinnornas rättigheter inskränktes, så till den milda grad att kvinnor som
aldrig tidigare burit slöja tvingades att använda det under den nya regimen. Snart började
meningsmotståndare återigen förföljas. På sina håll var dock den religiöse ledaren att föredra
framför shahen som strödde pengar på storstäderna men glömde av landsbygden. Så när den USAstödde
shahen fördrevs sågs det inte bara som att ayatolla Khomeini hade störtat shahen, han hade
även, menade vissa, slängt ut USA.

تصویر_خمینی

Ayatolla Khomeini. Foto: wikimedia.org/unknown source. Licens: Creative Commons.

Det skulle dröja 20 år efter det första framträdandet innan landslaget repat sig och återigen fick
spela ett fotbolls-VM, långt efter att både shahen och ayatollan gått bort. Så drogs den ena nationen
efter den andra ur lotturnan till gruppspelet i VM 1998. Grupp F: Tyskland, Jugoslavien, USA och
Iran. Dödsfienderna i samma grupp. Att hävda att politik och fotboll går hand i hand i Iran är en
sanning utan modifikation. Innan matchen sa Irans anfallare Khodadad Azizi, vald till Asiens bästa
spelare 1997, att han trodde att USA hade legat bakom kriget mellan Iran och Irak 1980-1988 för
egen vinning. Totalt beräknades cirka 500 000 iranier dött eller skadats under kriget. ”Vi kommer
inte förlora matchen”, sa Khodadad Azizi ett par månader innan hatmatchen. ”Många martyrers
familjer förväntar sig att vi vinner. Vi kommer vinna för deras skull”. Azizi, son till en fattig
bondfamilj med all anledning att avsky shahen och i förlängningen USA, kallade matchen för ”den
viktigaste i hans liv”.

Utanför Irans gränser pyrde ett annat rykte. Flera iranier i exil som hade tillhört landslagstruppen i
VM 1978 beskyllde den religiösa regimen för att ha mördat deras lagkapten, Habib Khabiri, 1984
på grund av politiska ändamål. Vidare uttryckte de sin oro för att den religiösa regimen tänkte
utnyttja fotbolls-VM till att sprida propaganda, på samma vis som Hitler hade gjort under OS i
Berlin 1936.

När nationerna så skulle mötas uppstod det ett problem. I VM-reglernas stadgar står det att lag B, i
det här fallet Iran, ska vandra fram mot lag A, USA, och skaka hand innan matchen. Något den nye
ayatollan Ali Khamenei förbjöd spelarna att göra. Efter FIFA:s ingripande fick istället amerikanerna
vandra mot iranierna med utsträckta händer.

På läktarna hade FIFA andra problem. Den Irak-baserade terrororganisationen Mujahedin Khalq,
med målet att skaka den iranska regimen, hade köpt 7 000 av de 42 000 tillgängliga biljetterna till
matchen som spelades i Lyon, Frankrike. En VM-match, FIFA:s största evenemang, höll på att
förstöras av människor med politiska budskap på läktarna. När det stod klart att TV-kamerorna
skulle kunna undvika banderollerna uppstod nästa problem; planstormning. Utöver säkerhetsvakter
tillkallades franska insatsstyrkan för att stävja sabotörerna. Allt utan att den verkliga bilden kablades
ut till miljarder tv-tittare. Istället visades bilder av hur de iranska spelarna tog med sig vita rosor, en
symbol för fred i Iran, ut på plan. Matchen slutade 2-1 till Iran. ”Ikväll har ni ännu en gång visat en
stark och arrogant motståndare hur bittert nederlag känns”, kommenterade ayatolla Khamenei i ett
mindre subtilt meddelande till laget och landet.

754px-Grand_Ayatollah_Ali_Khamenei,

Ayatolla Khamenei. Foto: wikimedia.org/sajed.ir. Licens: Creative Commons.

Iran hade kvalificerat sig till VM drygt ett halvår tidigare efter att ha slagit ut Australien i play-off.
”Folk dansade på Teherans gator, drack alkohol öppet och kvinnorna tog av sina slöjor. Den
revolutionära vaktstyrkan gjorde ingenting för de var också väldigt lyckliga. Vinsten mot USA i
Frankrike 1998 framkallade på nytt sådana känslor och firanden. Regimen var väldigt rädda på
grund av det”, berättade den iranske FIFA-delegaten Mehrdad Masoudi efteråt.

Det är mot den bakgrunden vi måste väga Karimis livsverk. Under en 18 år lång karriär stod den
kvicke, offensive Karimi med smeknamnet ”trollkarlen från Teheran” för över hundra mål och
otaliga moment av genialitet. Ändå är det relativt få utanför Tyskland eller med Iran-koppling som
känner till Karimi och hans betydelse i Europa. Trots ett par kortare sejourer i de tyska
storklubbarna Bayern München och Schalke 04 är det svårt att i ord beskriva hur Karimi beundras i
Asien för sin fotbollskonst och – bakom lyckta dörrar – för sin frispråkighet.

Till fotbolls-VM 1998 var en 19 år gammal Karimi oerhört nära att knipa en landslagsplats men
hamnade till slut utanför truppen. Istället fick han göra sin landslagsdebut först ett par månader efter
den historiska segern mot USA. Under åren som följde så tog han inte bara en plats utan blev en av
lagets stöttepelare. Och snart fick han vara med i hetluften när Iran ställdes mot ärkerivalen Irak
2001. Iran lyckades slå Saddam Husseins lag med 2-1 efter att Karimi satt det avgörande målet med
tjugo minuter kvar att spela. Tyvärr blev en del supportrar alldeles för segerrusiga och började
krossa fönsterrutor samt slå sönder bankomater för att fira segern. Polisen kallades in för att stävja
firandet som slogs ner med våld från polisernas sida. Räddast av alla blev den religiösa regimen
som inte ville ge befolkningen anledning att enas kring något annat än religion.

Regimen blev så pass rädda att de beordrade landslaget att förlora den kommande matchen mot
blåbärsnationen Bahrain. Den här matchen förlorade Iran med 3-1, men de verkliga förlorarna
skulle de politiska ledarna bli. Snart uppstod det största upploppet på flera år i åtta miljoners staden
Teheran. Ursinniga fotbollssupportrar skrek ’död åt mullorna!’. Återigen slog polisen ner upproret
och 350 människor arresterades. En vecka senare meddelade staten att 200 av de arresterade hade
släppts. Vad som hände med de övriga 150 meddelades inte. Regimen lärde sig dock en läxa om
fotbollssupportrars mentalitet. Går det inte att slå dem så fick de helt enkelt ställa sig på deras sida.

Karimi hade med sitt avgörande mål mot Irak skrivit in sig i de flesta iraniers hjärtan. 2004 gjorde
han sig snudd på odödlig när han bar sitt Iran till en tredjeplats i de Asiatiska mästerskapen. Iranska
fotbollssupportrar hade törstat efter framgång efter att landet hade gjort en tidig sorti i de Asiatiska
mästerskapen 2000 och inte lyckats kvalificera sig för VM 2002 som för första gången spelades på
deras egen bakgård i de asiatiska nationerna Japan och Sydkorea. Karimi hade med sin tekniska
spelstil hänfört fansen och blev uttagen i turneringens bästa elva efter att han stått för fem mål i
turneringen, något som räckte till att bli delad skyttekung med Bahrains A’ala Hubail. Men det är en
match, kvartsfinalen mot VM-semifinalisten Sydkorea, som har etsat sig fast i iraniernas minnen. I
en galen match turades lagen om att göra mål. Iran inledde målskyttet genom Karimi innan
Sydkorea kvitterade sex minuter senare. Karimi gav återigen Iran ledningen fyra minuter senare,
Sydkorea svarade genom att kvittera några minuter senare. I den andra halvleken gjorde Park JinSeop
självmål för Sydkorea innan de lyckades sätta bollen i rätt bur. 3-3 var ställningen när det
återigen var dags för Karimi att kliva fram, sätta fyran för ett hattrick, och därmed avgöra matchen.
Karimi geniförklarades, fick en flytt till Bayern München, och regimen visste nu med all säkerhet
att ”Asiens Maradona” var orörbar.

9305811537_a845206873_n

Ali Karimi i Persepolis färger. Foto: flickr/meva_sls. Licens: Creative Commons.

Under VM 2006 leddes Iran ut på plan av deras legendariske lagkapten Ali Daei, mannen som med
sina 109 landslagsmål gjort flest genom tiderna inom herrfotboll. Om Ali Karimi var fixstjärnan
som stod för magin så var Daei inte längre en spelare, i Iran kallades han kort och gott för Shahriar,
kungen. Den 192 centimeter långe Daei hade under över ett decennium knoppat in bollar för
landslaget men hade nu hunnit bli 37 år gammal. För första gången hade han blivit kritiserad på
riktigt av iranska sportmedier, men vad gör väl det när man redan har alla ingångar in i landslaget
som kan behövas? Med en examen i metallurgi från Sharifs tekniska högskola, är Daei vid sidan av
planen dessutom en skicklig affärsman som grundat och äger Daei Sport som tillverkar idrottskläder
och tillbehör. Företaget var redan välmående och levererade matchkläder till flera idrottsklubbar
inom en rad sporter. Det mest lukrativa och prestigefyllda av dem alla? Officiell tröjleverantör till
Irans fotbollslandslag.

Hösten 2006 uteslöts Irans fotbollslandslag från de Asiatiska olympiska spelen. Orsak? Regeringen
hade blandat sig i fotbollen. Två år efter att hela landslaget blivit uteslutet var det så dags för dess
störste stjärna att hamna i blåsväder och bli utesluten, i Karimis fall från landslagsspel. Orsak?
Kritik mot förbundspamparnas misskötsel av landslaget under 2000-talet. Karimi hade tröttnat på
propaganda-apparaten och tyckte att det var hög tid att tidigare idrottsmän som senare blev pampar
slutade att roffa åt sig istället för att satsa på landslaget. Tio dagar senare var Karimi tagen till nåder.
Hur? På begäran av Irans tidigare högste politiske och andlige ledare ayatolla Khomeinis barnbarn,
Seyed Hasan Khomeini, och Irans fotbollsintresserade president, Mahmoud Ahmadinejad, fick
förbundet tänka om. En ursäkt fick förbundet inte heller, ”Sanningen sades enbart för
fotbollsnationens bästa” försvarade sig Karimi.

Den nyligen pensionerade Ali Daeis tillsättning som förbundskapten i mars 2008 kom som en chock
för landets fotbollssupportrar. Han hade då enbart hunnit vara tränare för ett enda klubblag och den
klubben, Saipa F.C., låg för tillfället på elfte plats av arton i den Iranska tabellen. Trots ett hyfsat
facit med sexton segrar, sex oavgjorda och enbart tre förluster fick Daei sparken från landslaget
2009. Det ryktades bland iranska fotbollssupportrar att Daei, som tidigare stött regimen, hade
hamnat i deras onåd. Nu hade han en sista chans att rädda sitt jobb, vinst i nästa match på Azadi
Stadium, frihetsarenan på persiska, var ett måste. Det skulle snart bli ett nytt presidentval i landet
och president Ahmadinejad ville få ökat politiskt stöd. När landslaget förlorade med 1-2 mot
Saudiarabien inför över 100 000 åskådare i ett kokande Azadi Stadium hemma i Teheran inför
ögonen på president Ahmadinejad var sista droppen nådd. Daei fick sparken och snart blev tyska
UHLSport ny tröjleverantör till landslaget.

800px-Ali-Daei-cropped

Ali Daei. Foto: wikipedia.org/Hesam Armandegi. Licens: Creative Commons.

Samma år stängdes Karimi av igen. Den här gången kunde inte trollkarlen från Teheran trolla sig ur situationen, den här gången hade han gått emot en av de få glasklara regler som finns inom
fotbollen i Iran; fotboll och politik går hand i hand. Karimi och några lagkamrater bar under en
match mot Sydkorea gröna svettband om handlederna, något som tolkades av västerländska medier
som stöd för den iranske oppositionsledaren Hossein Mousavi som hade anklagat regimen för
röstfusk under valet den 12 juni samma år. Det iranska förbundets officiella förklaring efter att FIFA
velat få klarhet i fallet var att samtliga spelare som burit gröna svettband hade pensionerat sig från
landslaget. Hosein Kaebi, då 24 år gammal och en av de mest lovande spelarna i landet, var en av
spelarna. Det dröjde mindre än ett år innan Karimi spelade för landslaget igen. Comebacken blev
kortvarig, det blev bara en match. Officiellt satsade tränare Afshin Ghotbi på yngre spelare till Team
Melli.

Karimis balansgång mellan fotboll och politik höll sig inte bara inom landslagets ramar. Ett par
månader senare var det dags för Karimi att bli utsparkad från klubblaget Steel Azin, hemmahörande
i Irans högsta liga. Orsak? Karimi hade vägrat att fasta under den islamiska högtiden Ramadan.
Några dagar senare togs Karimi till nåder efter att ha betalat böter till klubben. Inte heller den här
gången bad han om ursäkt utan höll fast vid att han aldrig varit respektlös mot islam.

När tidigare Portugal- och Real Madrid-tränaren Carlos Queiroz tog över Iran 2011 fick Karimi
återigen en biljett in i landslaget. Det blev några matcher för Asiens Maradona innan han, en gång
för alla, pensionerade sig från landslaget och fotbollen 2013. Carloz Queiroz hade dock andra
problem än rent fotbollsmässiga. Under en presentation av den nya tröjsponsorn UHLSports
landslagströja saknades Carlos Queiroz. Snart uppdagades orsaken. Den portugisiske tränaren var
inte helt nöjd med antalet tröjor som UHLSport levererade. Efter en träningsmatch mot Thailand
hade en landslagsspelare gett bort sin tröja till en åskådare. Det resulterade i att spelaren fick nöja
sig med en plats på bänken till nästa match då landslaget saknade en reservtröja till honom. Queiroz
beskrevs av källor inom förbundet som äcklad av hela affären.
Förbundets ordförande, tidigare friidrottaren Ali Kaffashian, var oförstående till Queiroz kritik. Ali
Kaffashian menade att det fanns skötselråd till hur kläderna skulle tvättas och att UHLSports
produkt var av högsta kvalitet. Vidare förklarade Kaffashian att om spelarna var sugna på att byta
tröjor med motståndarlaget så fick spelarna själva köpa egna tröjor. En som ställde sig på Queiroz
sida var tidigare tröjleverantören Ali Daei som hävdade att UHLSport levererade undermåliga
produkter till Iran. Den 15 september 2014 så tog Ali Daei till slut bladet från munnen och
bekräftade vad som varit välkänt i fem år – det var president Ahmadinejad som hade avskedat
honom från rollen som landslagstränare. Orsak? Daei ville inte bidra till Ahmadinejads valkampanj.

Tio dagar senare, den 25 september damp så nästa bomb ner: Queiroz nya assisterande tränare i
landslaget – Ali Karimi. Med facit i hand så lyckades den bångstyrige yttern, trots alla vändningar,
samla på sig 127 landskamper och är med det trea i de Iranska rekordböckerna. Och smeknamnet
”Asiens Maradona” är inte mycket han har till övers för. ”Hur kan ni jämföra mig med Maradona?
Det är löjligt. Maradona är en stjärna i fotbollshimlen”, sa han i en väldigt ärlig analys. Kanske var
kontroversielle Karimi som vägrat dansa efter politikernas pipa den ende Queiroz tyckte var
passande för rollen. Kanske är det ännu ett led i propagandamaskinen för att rikta undan fokus från
sakfrågorna inom iransk fotboll. Karimi själv, som saknar tränarutbildning, sa: ”Jag ber om ursäkt
till alla iranska tränare som trodde att de skulle få träna Team Melli”. Oavsett var sanningen ligger
så är trollkarlens trick, där han på fem år gick från att vara oönskad i landslaget på grund av
regimkritik till att bli utnämnd till assisterande tränare i Iran, kanske den allra vackraste magi han
bjudit oss på.

Inläggsfoto: flickr/Parmida Rahimi. Licens: Creative Commons.