Ett utbyte på diffusa villkor

Författare:
Uppdaterad: 14 januari, 2017

Att döma av hur vi behandlar fotboll som diskussionsämne är det tydligt att vi förväntar oss en rejäl utväxling av vårt engagemang. Visst är det naturligt – ett engagemang kräver ju någon slags belöning för att berättigas. Svårare frågor dyker upp när vi försöker att fastslå vilka detaljer som är direkt avgörande för detta, när vårt engagemang egentligen är tillräckligt för att ställa krav på hur en fotbollsklubb utför sitt arbete.

Vilket bidrag förväntas av oss? Och till vilken grad avgör det den verkliga tyngden av våra åsikter?

En av många svårbesvarade frågor i fotbollen är man kan anse att en fotbollsklubb står i skuld till en supporter – eller egentligen till vem som helst – förutsatt att ett ekonomiskt eller känslomässigt engagemang finns. Vad är det i slutändan som avgör om våra åsikter och krav är, eller åtminstone bör vara relevanta? När har du rätt att vara missnöjd?

Supporterskapet i sig kan förenklas till ett utbyte av stöd och engagemang, mot olika belöningar som underhållning, sportslig framgång, samt en väldigt unik möjlighet att finna något konkret att identifiera sig med. Med andra ord; allt vi älskar i supporterskap.

En intressant följd av utbytet är att vi relativt snabb börjar känna oss lämpade att ställa än högre krav på vad vi får ut. Vårt engagemang borde ju rimligtvis även innebära att våra åsikter får större betydelse, och någonstans där anser vi oss berättigade till att kunna ställa allt större krav på de fotbollsklubbar vi stödjer. Underhållning, titlar och spännande satsningar framstår närmast som en skyldighet från fotbollsklubb till supporter.

Utifrån vilket bidrag gäller denna skyldighet? Supporterskap kan ju som bekant ta varierande skepnader.

Aston Villa

Vilket engagemang krävs egentligen för att kalla sig själv ”den tolfte spelaren”?

Foto: dom fellowes/Wikipedia (Creative Commons)

Vi får ur ren idealistisk synpunkt resonera oss fram vad som egentligen är rimligt att förvänta sig i detta utbyte mellan supporter och fotbollsklubb. De flesta verkar överens om att deras intresse åtminstone berättigar någon slags utväxling, det är dock sällan man får svar på exakt vad för utväxling och varför de känner sig ha rätt till den. Efter en titt i ett typiskt diskussionsforum kan vi snabbt dra slutsatsen att mer eller mindre alla anser sig dugliga till att producera åsikter och ställa relativt ambitiösa krav, trots att de själva ger väldigt varierande bidrag till sina klubbar.

Detta går naturligtvis i linje med den demokratiska andan, men känns intuitivt inte alls rimligt. Det är både orimligt och verklighetsbefriat att kräva en bra utväxling utan att själv kunna ge en vettig insats. Självklart för all del, men långt ifrån tillräckligt specifikt.

Likaså är det inte heller alltför accepterat på de sociala forumen, där missnöjeskulturen mer eller mindre dominerar.

Jag blir ständigt förvånad när någon påstår att  tidigare nämnda utbyte inte varit tillräckligt fördelaktigt för individen – exempelvis när laget förlorar det lokala derbyt, fel spelare värvas, eller när fotbollen inte är så sprudlande offensiv som den kan vara. Kan exempelvis jag från nordligaste Sverige kräva Arsène Wengers omedelbara avgång om Premier League-titeln uteblir, trots att jag varken ger Arsenal ett kontinuerligt ekonomiskt stöd, eller ens regelbundet besöker London? I min mening är mitt konkreta bidrag för magert för att kräva en Premier League-titel i slutet av maj.

Det kan inte påstås att mitt stöd kommer bidra till en eventuell Premier League-titel, varken direkt eller indirekt. Frågan är om jag ens hade kunnat göra det som säsongskortsinnehavare.

I tidigare artikel resonerades detta utifrån ett rent kunskapsperspektiv, kort sammanfattat att de med begränsad insyn drar mindre träffsäkra slutsatser, och därför saknar trovärdighet att skjuta alltför skarpt med sina åsikter. Engagemangsperspektivet kan vara ytterligare en väg att nå slutsatser i ämnet.

Det vore även fel att påstå att supporterintresse endast är ett privilegium för folk med goda ekonomiska möjligheter, då supporterskap idealiskt bör vara för alla. Även ett rent känslomässigt eller teoretiskt stöd bör ha rätt till utväxling, och det är väl här vi kan börja ana en viss komplexitet i frågan.

Att uppmärksamma var gränslinjen går där man förväntar sig valuta för sitt engagemang är logiskt, främst för att det lägger grund till vår egen uppfattning om hur relevanta våra åsikter och krav är. Är den som presterar ett större ekonomiskt eller känslomässigt engagemang mer berättigad att ställa dessa krav, och bör deras trovärdighet stå i proportion mot deras bidrag till klubben?

Möjligen missar jag poängen – det kanske är så enkelt att bara betala en avgift, köpa en halsduk, strökolla ett gäng matcher och därefter ta rättigheten att kräva det ena och det andra, och därmed upprätthålla en meningslös missnöjeskultur.

I mina ögon kräver dessa frågor bättre svar.