Exklusiv intervju: John Alvbåge: ”Blåvitt är en allsvensk elefant”

Författare:
Uppdaterad: 27 november, 2013

Han har varit en av Allsvenskans mest omskrivna spelare i år. Inte enbart tack vare sina fina insatser på planen som räddat flera poäng för IFK Göteborg, utan även för hans härliga frispråkighet i media. Det har diskuterats om brottarfotboll hit och bearnaisesås dit, men John Alvbåge rycker bara på axlarna.
– Jag snackar inte för att skapa rubriker, jag snackar bara för att jag är jag. Det är med glimten i ögat och inget illa ment, säger målvakten i en exklusiv intervju med The Beauty of Football.

Efter ett svagt fjolår förflyttades fokus i IFK Göteborg. Mikael Stahre började prioritera försvarsspelet och poängen börjar trilla in i en bra takt, även om spelet inte var alltför publikfriande. Det ledde till att legendaren Jonas Thern, med sonen Simon i rivaliserande Malmö FF, gick ut och sågade IFK Göteborg för att spela ”brottarfotboll”.

Brottarfotbollen räckte till slut till ett guld i Svenska Cupen och en allsvensk tredjeplats. När John Alvbåge sedan fick pris som Årets röst i allsvenskan passade han på att skicka en känga till Thern: ”Det blev en hetsjakt under säsongen där någon gammal landslagskapten, som kanske äter lite för mycket bearnaisesås, fyllde i”.

– Jag har sett det som att jag kör mitt race och försöker vara mig själv i media. Jag låser mig inte och snackar i klyschor om att gräset är grönt och bollen är rund och så vidare. Sen blev det stora proportioner med bearnaisesåsen, det får man ta. Jag fick det rätt upp i arslet sen när jag tabbade mig ordentligt i supercupen. Då får jag ta det. Som man bäddar får man ligga, säger Alvbåge.

Tung hemkomst
John kom till IFK Göteborg i samband med storsatsningen som kallades Real Göteborg i medierna. Han var en av ett flertal meriterade namn som anlände tillsammans med nya tränare Mikael ”Mourinho” Stahre och som skulle lyfte IFK Göteborg igen. Men de fick ett tungt premiärår tillsammans. Laget slutade på en sjundeplats – och det hade kunnat bli ännu värre.

– Vi kunde rent ut sagt, om vi inte hade skärpt oss, åkt ur. Har man då gått igenom en sådan erfarenhet i IFK Göteborg, för det kan nog inte storma mycket mer än det gjorde det året, så blir man stärkt. Under det året blev självförtroendet sargat och vi kunde inte spela det spelet vi ville. I år har man fått blomma ut i den blåvita dräkten. Nu kan man spela avslappnat och slipper den tunga, metaforiska ryggsäcken.

Under vår pratstund återkommer John ständigt till faktumet att IFK Göteborg är en storklubb. Han påminner om klubbens fantastiska historia och pratar om kraven som de har på sig.

– 2013 blev ett bra år, men inte fantastiskt och det är bara fantastiskt som räknas med tanke på historiken som klubben. Ett bra år för oss hade varit ett fantastiskt år för vilken annan klubb som helst. När vi kom trea med Örebro var det bland det bästa föreningen någonsin gjort. När vi kommer trea med Blåvitt rycker man bara på axeln. Fansen förväntar sig ännu mer, precis som vi, säger John.

Du verkar vara lite revanschsugen?

– Lite så är det. Vi vill alltid mer. Nu vet folk att vi att vi är bra så vi slår inte ur underläge nästa år. Blåvitt som klubb gör aldrig det. Det spelar ingen roll om vi kom sjua året innan eller som 2002 när klubben klarade sig kvar via kval. Blåvitt är alltid Blåvitt. Det går aldrig att smyga, klubben är en stor elefant inom svensk fotboll.

Familjeman med amatörmässig musikförmåga
Utanför fotbollen beskriver sig John som en kärleksfull och busig familjefar som älskar sin fru, även om han slinter med orden och säger att han älskar med sin fru. Har man dessutom följt honom på sociala medier så är det enkelt att märka av hans förkärlek för musik och film.

– Jag tycker att det är hemskt roligt att se på film och, även om jag inte kan spela gitarr, försöka plinka lite på den. Jag köpte faktiskt en synth häromdagen som jag försöker lära mig nu. Jag är helt värdelös, men det är kul, säger John.

Även om han lägger en del tid på sina andra intressen är det svårt att koppla bort fotbollen.

– Jag lever för fotbollen, så den är svår att koppla bort. Men det är skoj att lägga näsan i blöt i andra ämnen. Jag följer mycket sådant folk på sociala medier, skriver till dem och har nu börjat lära känna folk i lite andra genrer än fotboll.

– Det är inte så att jag läser så mycket böcker tyvärr, men att plinka på synthen eller gå på film gör att man kan koppla bort det lite grann. Eller bara genom att umgås med barnen. Annars finns den alltid där i bakhuvudet. Jag lever för fotbollen.