Ingen förkroppsligar engelsk fotboll som Scott Parker

Författare:
Uppdaterad: 7 augusti, 2017

Slutligen snörar Scott Parker av sig sina fotbollsskor – utan tvivel ett par med högre miltal än den genomsnittliga fotbollsspelarens. 

En matchinsats på Anfield, våren 2012, summerar fotbollsspelaren Scott Parker väl. Det var en grym prestation där varje strå på planen tycks ha varit inom spelarens löpsteg, i en match där närmast varje avlossad projektil på den sista tredjedelen blockerades av mittfältarens kroppshydda.

Människan Scott Parker kan vi sammanfatta på annat vis.

Den 27:e februari 2011 tillägnade mittfältaren ett vackert mål mot Liverpool till sin långtidssjuke far, Mick Parker, som vid tillfället återhämtade sig efter en omfattande operation. Knappt en månad senare blev sonen informerad om faderns plötsliga bortgång – endast ett par timmar innan spelarens West Ham skulle ta sig an lokalrivalen Tottenham i ligaspelet. Parker beslutade sig för att hedra sin fotbollsälskande pappa genom att plikttroget snöra på sig skorna och spela matchen. Enligt spelaren den ultimata tributen till sin bortgångne far – utförd enligt dennes önskan.

En vecka därpå representerade en uppenbart rörd Parker sitt England i en avgörande kvalmatch mot Wales. Han valde återigen en tribut i samma syfte, en hyllning som kröntes med en fullfjädrad insats på planen. Parker var matchens överlägset bäste spelare och cementerade på allvar sin plats inför det kommande mästerskapet i Polen/Ukraina.

 

Foto: Stanislav Vedmid/Wikipedia (Creative Commons)

*

Scott Matthew Parker föddes i Lambeth, London, den 13:e oktober 1980. Fotbollsutbildningen gjordes på det numera avverkade idrottscentret Lilleshall, där spelare som Jermain DefoeSol Campbell, Michael Owen och Jamie Carragher tagit sin fotbollsexamen.

De första intrycken på fotbollsvärlden gjordes oväntat nog i en reklamfilm för snabbmatsjätten McDonalds inför VM 1994. Pojken med pottfrisyren – som entusiastiskt jonglerar med boll i reklamen – skulle inom två decennier agera mittfältsdynamo och lagkapten för sitt England.

Charlton, med forne mittfältaren Alan Curbishley vid rodret, fick upp ögonen för den unge mittfältaren, som i ung ålder visade en välutvecklad teknisk förmåga och anmärkningsvärd bollkontroll. Skarpsynte Curbishley skolade snabbt om det anfallsglada löftet till en mer defensivt förankrad spelare. Därifrån kunde en blygsam debut göras vid 17-års ålder, i form av ett kort inhopp mot ligakonkurrenterna Bury. Parker stoltserade inom kort med startplats i det engelska U21-landslaget och åtnjöt status som en av de mest lovande mittfältarna på de brittiska öarna.

I samband med Charltons avancemang till Premier League blev en kortvarig utlåning till Norwich aktuell. Gott så, och efter en lyckad låneperiod blev återkomsten till Charlton en enorm succé. Spelaren började nu uppvisa det robusta, uppoffrande tvåvägsspelet som skulle förbli ett kännetecken i framtiden. Framfarten var så påtaglig att klubbkaptenen Mark Kinsella ödmjukt fick offra sin mittfältsplats till den ihärdigt löpande ynglingen. Succén lockade omedelbart uppmärksamheten hos Englands stora drakar, bland annat Manchester United, som ryktades förbereda sig för ett liv utan lagkaptenen Roy Keane.

En resa tvärs över London låg närmare till hands. Efter en turbulent transfersaga var den nyblivna landslagsmannen en av de första värvningarna för ett ambitiöst Chelsea, som sökte konkurrens och back-up för tungviktare som Claude Makélélé och framtida klubbikonen Frank Lampard.

Kampen om de centrala mittfältsplatserna visade sig vara en övermäktig uppgift, då Parker som bäst var tvungen att acceptera en ovan position på högerkanten. Inträdet av José Mourinho den kommande säsongen visade sig inte heller gynna spelarens chanser. Trots en meriterande utnämning som PFA Young Player of the Year 2003/2004 förblev speltiden begränsad under knappa två säsonger.

*

En omedelbar chans till upprättelse gavs nordöst i Newcastle, i en betydligt mildare konkurrenssituation. Här fick den engelska fotbollspubliken återigen upp ögonen för spelaren, som inom en säsong bar kaptensbindeln, och även hann med att göra en av Premier League-erans vassaste tacklingar. Den imponerande säsongen hade sannolikt även belönats med en plats i Sven-Göran Erikssons trupp till världsmästerskapet i Tyskland. Körtelfeber satte emellertid stopp för avtryck på den internationella scenen, någonting som skulle få vänta till EM 2012.

Bakom kulisserna var dock en återkomst till London rådande för Newcastle-kaptenen. En återförening med en viss Alan Curbishley – nu i West Ham – blev mer och mer sannolik under sommarens transferperiod 2007/2008.

Curbishley hade ytterst ofrivilligt släppt iväg mittfältaren under deras tidigare samarbete. Den uppmärksammade övergången till Chelsea skedde under kontroversiella förhållanden, då den dåvarande Charlton-tränaren anklagat mittfältaren för bristande professionalism under den sista tiden på The Valley, då den hägrande övergången Abramovichs projekt uppenbart påverkat den unge spelarens attityd till det sämre. Likväl förstod Parker att karriärens hittills bästa fotboll hade spelats under Curbishley, som på senare år beskrivits som både varm fadersfigur och klok mentor.

Parker, vid tillfället 27 år gammal, kunde därefter presenteras i West Hams klassiska claret & blue. Idag beskriver spelaren sin tid i West Ham som fullständigt fenomenal och understryker särskilt det anmärkningsvärda band som upplevdes med fansen.

Utmärkelsen som Hammer of the Year tre år i rad talar sitt tydliga språk. Med både spektakulära mål, matchvinnande insatser och tydliga ledaregenskaper utvecklades han till en oumbärlig kugge.

*

Spelaren var på många sätt en god representant för klubben, inte minst med sin sympatiska stil utanför planen. Bournemouth-spelaren och halvbrodern Harry Arter har öppet berättat om Parkers stöd under karriären, där han agerade både pedagog och ekonomisk stöttepelare under halvbroderns skrala tid som amatörfotbollsspelare. Delvis med lön för att utföra vardagliga sysslor, men även med konkreta råd hur spelaren skulle arbeta sig tillbaka till den professionella fotbollen efter att Arter fått nobben av Charlton.

På planen bidrog landslagsmannen med ett brinnande engagemang och var samtidigt en tung influens bakom kulisserna. Efter ett 3–3 möte mot West Bromwich insisterade lagkamraten Carlton Cole att mittfältarens brandtal i halvlek var nyckeln till den sensationella upphämtningen från underläge 3–0, där ett pånyttfött West Ham räddade en livsviktig poäng i den rådande nedflyttningsstriden.

Säsongen 2010/2011 genomsyrades av många avgörande bidrag, bland annat i tidigare nämnda möte med Tottenham den 27:e februari, som bekant utspelade sig timmar efter faderns plötsliga död. En beslutsam Parker trotsade sorgen och förklarade därefter sitt beslut att spela genom tragedin:

He would have wanted me to have played at Spurs on Saturday. I suppose it was the one time when I was going out on a Saturday and whether we won, lost or drew and whether I played bad or good, it didn’t really matter. I needed to be out there for him. It sounds cliched but that’s the reason I played.

  • Scott Parker

Det hindrade inte spelaren från att fullborda säsongen i samma anda. Den prestigefyllda utnämningen som FWA Footballer of the Year korade en oförglömlig sejour på Boleyn Ground, trots att säsongen mynnade ut i en blytung nedflyttning.

Spelarens fina säsong gick dock inte storklubbarna förbi. I slutändan skulle Harry Redknapp och Tottenham dra det längsta strået – en logisk flytt för spelaren som nu avancerade i den engelska klubbfotbollens hierarki, med tydligt sikte på nästa års Europamästerskap.


Foto: Rory/Flickr (Creative Commons)

Spelaren slog sig in med bravur i norra London, i ett högoktanigt Spurs som på allvar hotade att skaka om i det engelska toppskiktet. Som underlag för kreativt begåvade spelare som Rafael van der Vaart och Luka Modrić utförde den tufft tacklande Parker regelbundet ett hästjobb på det centrala mittfältet. Främst i en djupare roll, med huvuduppgifterna att skydda backlinjen, bryta upp anfall och enkelt transportera boll.

Här börjar vi på allvar se en utveckling i spelaren från en dynamisk box-to-box-mittfältare till en mer begränsad balansspelare. Dessa egenskaper kompletterade emellertid mittfältskollegan Modrić väl, som nu på allvar själv fick sitt egna stora genombrott, med en framtida flytt till Real Madrid som kvitto.

I landslaget belönades Parker med kaptensbindeln av tillfälligt ansvarige Stuart Pierce, som underströk spelarens osjälviska inställning och erfarenhet, samt hyllade mittfältaren som en personifiering av den gamla fotbollsskolans ideal. Kort därpå kunde han som lagkapten leda ut sitt England på Wembley Stadium, i en vänskapsmatch mot Nederländerna.

*

Under EM-slutspelet 2012 tog spelaren äntligen sin chans att göra avtryck på den internationella scenen, främst genom fina prestationer bredvid Steven Gerrard, som inför turneringen utnämndes till officiell lagkapten. Ett håglöst England fick typiskt kapitulera efter straffläggning i kvartsfinalerna, men den evigt löpande mittfältarens insatser var verkligen en av de få ljuspunkterna engelsmännen skymtade under turneringen.

Den kommande säsongen påbörjades i uppförsbacke, då en besvärlig hälsena höll mittfältaren borta från spel under säsongens första tredjedel. Samtidigt blev det mer och mer tydligt att den nyblivne Tottenham-tränaren André Villas-Boas taktiska krav var oförenliga med den åldrande slitvargens kvalitéer.

Den nyanlände portugisen förespråkade en fördjupad, mer dynamisk roll för spelaren i sitt rörliga 4-2-3-1, med större delaktighet i den sista tredjedelen. Denna rollbeskrivning stod i kontrast till Parkers ursprungliga roll som en något endimensionell balansspelare. En mer utvecklad mittfältsroll gynnade naturligtvis inte engelsmannen – var förmåga alltmer började begränsas till det defensiva spektrumet. Inte helt förvånande föll spelaren djupare och djupare i rangordningen.


Foto: Stanislav Vedmid/Wikipedia (Creative Commons)
 

I samband med försäljningen av Gareth Bale helrenoverades truppen, vilket följaktligen gjorde Parker överflödig i ett högt siktande Tottenham. Sin vana trogen gick inte flyttlasset utanför huvudstadens säkra gränser, i och med flytten till Fulham – den femte (!) London-klubben i karriären. Lämpligt nog blev det även en förening med tidigare nämnda Curbishley.

Under sin första säsong i Fulham togs tydlig ställning mot auktoritäre Felix Magaths beslut om att bötfälla en duo ungdomsspelare på närmare 20,000 pund. En djupt bekymrad lagkapten motsatte sig de oproportionerliga summorna och beslöt sig för att själv stå för kostnaderna.

För en knapp månad sedan drog sig spelaren tillbaka från fotbollen, 36 år gammal, efter fyra relativt anonyma säsonger i Fulham.

*

I slutändan ser vi inte tillbaka på Parker som någon av den moderna Premier League-erans stora legender. Detta med all rätt – Parker hade varken fysik som Patrick Vieira eller passningsfot som Paul Scholes. Vad som gjorde Parker så anmärkningsvärd i den moderna Premier League-eran är något svårare att sätta fingret på – men brutal genuinitet är en god fingervisning.

I en tid där fotbollens ständigt dras från sina rötter blir en sån här spelare naturligt en tillbakablick till ett enklare fotbollsklimat. Det nostalgiskt doftande retrostuket innebär lättförtjänta poäng – med den prydligt instoppade tröjan, de helsvarta skorna och det klassiska RAF-hårsvallet.

På planen var de kompromisslösa glidtacklingarna, den höga arbetsmoralen och de enorma lungorna ett signum, likväl som den reserverade och ödmjuka personligheten utanför.

En profil som förkroppsligar den engelska fotbollens främsta sidor – mer än någon annan.