Fotbollen är inte till för alla

Författare:
Uppdaterad: 12 november, 2014

Sedan jag kan minnas har jag alltid älskat fotboll. Älskat att spela, älskat att titta. Det där härliga pirret i magen minuterna strax innan match, och svettdoften i omklädningsrummet. Minnen från alla platser man åkt till, och alla lagkompisar man kämpat med. Straffar man satt och missar man vill glömma. Men det finns tyvärr minnen från samma tid och samma plan som så här med några års distans och kunskap inte alls går att älska. Låt mig ge ett par exempel.

De fotbollsplaner jag spelat på har alltid varit B-planen, eftersom de jämnåriga killarnas träning råkade ligga på samma tid. Tränare jag haft har knappt varit utbildade, vi fick de som var över. Däremot hade min killkompis lag en jätteduktig tränare med lång erfarenhet som fotbollsspelare och tränarutbildning. Det medförde såklart att vår träning inte alls höll samma klass som mina jämnåriga killars. Mitt lag fick inte chansen att träna småknattarna, men det fick såklart mina killkompisar göra.

Det är ju klart att saker som dessa får konsekvenser. Och de ser vi många av idag.

Vi kan börja med det svenska fotbollslandslagets lagkapten. En förebild för cirka hela Sverige, oavsett fotbollsintresse eller inte. När en sådan person uttalar sig (gång på gång) på sätt som förminskar damfotbollen så får det konsekvenser. Det Zlatan har är makt. Och vare sig han säger sig vara insatt i jämställdhetsfrågan eller inte, får hans uttalanden konsekvenser bortom honom själv. För, borde det inte finnas en skyldighet, med den position Zlatan befinner sig i, att faktiskt sätta sig in i frågan? Om inte, borde man faktiskt kanske rent av hålla käft.

Vi kan också prata om alla de män som gång på gång får en andra chans, trots domar om sexualbrott. I Sverige välkomnade Malmö FF tillbaka Miiko Albornoz efter domen om sexuellt utnyttjande av barn. Och senast idag gjorde den förre Manchester City-spelaren Ched Evans come back, nu i Sheffield United. Det efter att han år 2012 dömdes för våldtäkt. Det ska sägas att det inte är alla som är glada över det beslutet. 157 000 protester har inkommit hittills, vilket är bra. Men det förändrar ju inte faktumet, tyvärr.

Malmö försvarar dessutom sitt beslut på det mycket märkliga uttalandet ” Vi tar givetvis avstånd från hans handlande, men inte från honom som person”. Problemet är dock att fotbollsspelare är mycket mer än bara sitt ”jobb”. De är ofta förebilder som många unga ser upp till. Vad sänder man då för signaler till unga människor när man välkomnar dömda sexualbrottslingar tillbaka, genom att skilja personen från brottet? Det finns gånger då man borde välja att gynna det större perspektivet, snarare än att ge en sexualbrottsling en andra chans. Det här hade varit en sådan.

Jag kommer till samma slutsats, oavsett hur jag ser på saken. Fotbollen är inte till för alla. Särskilt inte oss tjejer. Inte förr och inte nu. Fråga Therese Sjögran hur kul det är att bli skämtad om, att två år i rad bli bortglömd, få sin hyllning bortvald, bli förminskad av sin manliga kollega i pressen som tack för sina 200 landskamper. Passa gärna på att fråga hur det känns när svenska fotbollsförbundet slår ifrån sig allt ansvar. Fråga hur det känns. För, hur många rätt ska tjejer behöva göra för att förtjäna samma utrymme som sina manliga kollegor? Och hur många fel får männen göra utan att straffas? Det skulle jag väldigt gärna vilja veta.

Inläggsfoto: FrankieFouganthin/Wikimedia Commons Licens: Creative commons