Gli Azzurri marscherar under radarn

Författare:
Uppdaterad: 26 juni, 2016

Med full pott och som enda klara gruppetta efter två omgångar blev det inför mästerskapet sågade Italien upphaussat som EM:s stora dark horse. Sen kom Irland-matchen, 1-0-förlusten och Spanien-lottningen i åttondelsfinalen och plötsligt var Italien uträknat igen. Vad kan vi egentligen ha för förväntningar på Contes Italien?

Det har kallats för det sämsta Italien sedan 50-talet. Visserligen av människor vars föräldrar inte ens var födda på 50-talet, men det säger ändå något. Förbundskapten Antonio Contes trupputtagning har kritiserats in absurdum. Var finns kreativiteten? Finessen? Efter att de två stora mittfältsstjärnorna Marco Verratti och Claudio Marchisio båda varit tvungna att lämna återbud till turneringen började oron komma ordentligt. Vem skulle ens slå passningarna? Det började desperat pratas om en comeback från USA-flyende Andrea Pirlo eller att Napolis regista Jorginho skulle gå in och styra upp Italiens mittfält. Men inget hände. I stället för en kreativ mittfältare ringde Antonio Conte upp spelare som Juventus-reserven Stefano Sturaro och hårdjobbaren Marco Parolo. Inga namn som gemene europé känner igen, inga namn som skrämmer slag på varken belgare eller svenskar. Bara det faktum att Thiago Motta, ett tungt defensivt ankare på mitten, tilldelades nummer 10, säger en hel del om bristen på kreativa mittfältsgenier.

Samtidigt som mittfältet saknade kreativitet ansågs anfallet ha lika stor avsaknad på kvalitet. Graziano Pellè, Éder, Ciro Immobile och Simone Zaza är knappt ens jämförbara med anfallsuppsättningen från EM-silvret för fyra år sen: Mario Balotelli, Antonio Cassano, Antonio Di Natale, Fabio Borini och Sebastian Giovinco. Går vi ännu längre bak i historien hittar vi namn som Filippo Inzaghi, Alessandro Del Piero, Christian Vieri och Francesco Totti. Skillnaden är monumental, och kraven på Italien var därför inför premiärmatchen mot Belgien lågt ställda. Allt hopp ställdes egentligen till fyra män längst bak i banan. Den defensiva Juventus-kvartetten bestående av Gianluigi Buffon, Andrea Barzagli, Leonardo Bonucci och Giorgio Chiellini sågs av många som turneringens starkaste försvarsblock. Och inte har de gjort någon besviken. Ett insläppt mål hittills, och det kom när Salvatore Sirigu stod i målet och Angelo Ogbonna vikarierade för Chiellini.

Gli Azzurri
Foto: Nazionale Calcio/Flickr (Creative Commons).

Ingen borde vara förvånad över att Italien har haft ett mer än hyggligt försvar. Ingen borde höja på ögonen åt att Italien varit bra. Så här i efterhand är det här precis vad vi kunde förvänta oss av Italien. Antonio Conte visste exakt vad han gjorde när han valde bort allt vad kreativitet heter. Han tänkte helt rätt när han dissade Jorginho och Pirlo. Han gör inget fel i att bänka de snabba och tekniska yttrarna Lorenzo Insigne, Stephan El Shaarawy och Federico Bernardeschi till förmån för de hårt arbetande Antonio Candreva och Matteo Darmian. För det är precis vad han vill ha. Conte vill se elva spelare på planen som springer tills de stupar, elva spelare som skulle offra sin ena arm för att vinna. Han vill se hårt jobb, taktiska hjärnor. Grinta. Det är därför Emanuele Giaccherini spelar på mittfältet och är en av Contes favoritspelare. Han springer, han sliter. Liksom Éder i anfallet eller Candreva på kanten. Och om det är något Andrea Pirlo eller Lorenzo Insigne inte gör så är det att springa sönder sina motståndare.

Antonio Conte struntar fullständigt i vilka som anses vara stjärnor eller vilka folket vill se i startelvan. Han har sitt segerrecept klart för sig, och viker inte en tum ifrån det. Det fick Belgien erfara. Italien lät Belgien ha boll, gick inte bort sig i defensiven, och kontrade snyggt och snabbt när läge fanns. Det blev även Sverige varse. Italien hade inget behov av att ta tag i taktpinnen mot Sverige. De visste att de satt i ett guldläge efter att ha slagit Belgien. De kunde lugnt ligga lågt, spara på krafterna och sätta in stöten när Sverige tröttat ut sig. Sex poäng, klara gruppettor, och bara en match mot Irland kvar. En match som inte spelade någon som helst roll för Gli Azzurri, en möjlighet att rotera laget. Och är det något vi har fått lära oss om Italiens landslag är det att betydelselösa matcher tenderar att bli förlustmatcher. Så också den här gången, men det är ingen svaghet. Tvärtom.

Nu väntar Spanien i morgon kväll, och Italien är nederlagstippat. Återigen har pendeln slungats åt andra hållet, då Spanien ses som ett för starkt lag. Men det gjorde Belgien också. Jag säger inte att Contes azurblå hjältar kommer att gå segrande ur striden. Det kan gå hur som helst, det här. Men Del Bosque och Spanien, ni är varnade.