Innovation bortom järnridån, del 1

Författare:
Uppdaterad: 3 augusti, 2016

En fot i den europeiska fotbollens finrum är en västerländsk lyx. Anledningarna är många, och kan med säkerhet spåras till den turbulens Östeuropa genomgick i kölvattnet av Sovjetunionens fall. Naturligt kände även fotbollen skalvet av en kollapsande järnridå. 

Korruption, svag struktur och politisk turbulens hämmade oundvikligen utvecklingen av spelet i öst – en unik typ av fotboll som var lika spretig som briljant.

*

Redan 1945 hade Dynamo Moskva förnedrat engelska klubblag med sin passningsglada passovotchka; tio år därpå kunde ett briljant Ungern blotta samma tröghet i en 6-3-överkörning. Så sent som 1986 stod rumänska FC Steaua București som första laget från östblocket att erövra Europacupen, vilket även Balkan-baserade Röda Stjärnan skulle upprepa fem år senare.

Det främsta bidraget manifesterades emellertid i Dynamo Kiev, en statligt understödd fotbollsgigant och stommen för det sovjetiska landslaget.

Huvudarkitekten var Valerij Lobanovskiy, en av fotbollens viktigaste innovatörer, var idéer och finesser hittas överallt i det moderna spelet.

Lobanovskiy Staty
Foto: Prymasal/Wikipedia (Creative Commons)

*

Ett stenkast utanför Dynamo Kievs stadion står en staty av Lobanovskiy, var namn pryder den blygsamma och betonggråa Dynamoarenan, det historiska hemmet till Ukrainas mest dekorerade klubb. Ikonens död 2002 sammanföll med slutet på huvudstadsklubbens dominans i den ukrainska fotbollen, som hädanefter dominerades av ett nyrikt Shaktar Donetsk, som vi i modern tid är betydligt mer vana att se i kontinentala sammanhang.

Lobanovskiy var arkitekten bakom Dynamo Kievs framgångar under och efter Sovjetunionen, i två vitt skilda klimat utan kompromiss på framgång. Han ledde tre skilda upplagor av Dynamo Kiev, som var undantaget till Moskva-lagens monopol i den sovjetiska fotbollen. Ukrainarens 13 ligatriumfer mäktar med en spännvidd på kolossala fyra decennier, med de första, respektive sista ligatitlarna 1974 och 2001. På den internationella scenen var han även mannen som ledde Sovjetunionens landslag till EM-final mot Holland 1988, där en magnifik Marco van Basten-volley dödade drömmen om en efterlängtad seger för kommunistfotbollen.

Lobanovskiy förespråkade en dynamisk fotboll med höga krav på flexibilitet och rörlighet, som finner sin tvilling i den samtida fotboll Rinus Michels utvecklade i Ajax. Den holländska skolan och Lobanovskiys variant utmärker sig främst i förmågan av att manipulera yta, det vill säga att reglera spelyta i det ändamål som tjänade laget bäst i varje spelsituation. Detta kan enkelt förenklas till att öppna upp yta för lagets offensiva ändamål, och enligt samma princip kväva den för att försvåra för motståndaren.

Ur denna simpla målsättning skapas behovet av presspelet – en finess som flutit i Dynamo Kievs blod redan ett decennium innan Lobanovskiys inträde, långt före den holländska utvecklingen. Pionjären var tränaren och läromästaren Viktor Maslov, som vi med goda skäl kan erkänna som skaparen av presspelet i fotbollen.

*

För att förstå Lobanovskiys framtida meriter bör vi därför gå tillbaka i tiden, där han själv spelade under Maslov.

Maslov var tidig med att flytta ned sina yttermittfältare i det populära 4-2-4, ett trendriktigt som nått Europa via Brasiliens succé i VM 1958. Denna justering innebar en tidig användning av 4-4-2-systemet, var kompakta och välbemannade mittfält utgjorde en naturlig plattform för presspel. Maslovs lag kändes igen av förmågan att kvickt överbelasta områden av spelplanen i anfallsspel, samt hur de hämmade motståndarnas anfall med ett aggressivt och presspel. Denna intensiva spelform ställde påtagliga fysiska krav, vilket betonade behovet av mer noggranna fysiska förberedelser. Lobanovskiy själv var delaktig i Maslovs Kiev, i form av en stilfull ytter med ett känsligt tillslag. 

Maslovs relation med vänsterspringaren blev med tiden ohållbar. Spelaren Lobanovskiy flyttade vidare, medan Maslovs Kiev dominerade den sovjetiska fotbollen under de kommande åren. Maslovs tränarstjärna svalnade därefter stadigt av, medan före detta spelaren Lobanovskiy förberedde sig för sitt första tränaruppdrag i Dnipro Dnipropetrovsk 1971.

Två år därpå återvände han till Dynamo Kiev för att fylla tomrummet efter sin läromästare, i en tid där fotbollen så bekant revolutionerades i väst. Den rådande utvecklingen som pågick Holland och Sovjet var på så vis unik, då dess förgreningar förmodas ha utvecklats utan influens av varandra. Det är två starka ideologier med en liknande slutprodukt. De finner sitt ursprung i två olika politiska verkligheter, i en strid mellan det idealistiska och det resultatinriktade.

Den holländska varianten i 70-talets gryning förblir ett mästerverk utan en tydlig ritning, som ett resultat av kreativitet, instinkt och improvisation. Lobanovskiys verk härstammade emellertid från ritbordet, som en kalkyl om hur fotbollen kunde göras så effektiv som möjligt. Ukrainaren insåg tidigt hur strikt systematik i mångt och mycket kunde övervinna lagets individuella brister.

 

Kiev Dynamo
Foto: Anefo/Wikipedia (Creative Commons)

*

Laget och spelsystemet var därav av allra högsta betydelse. Stjärnspelaren var underordnad den lojala systemspelaren och universalitet var högt värderat, då målet var att effektivt och säkert kunna utföra positionsskiften över utöver de typiska rollerna. Anfallaren skulle vara kompetent i försvarsspel, något som tidige skyttekungen Oleh Blohkin och moderna motsvarigheten Andriy Shevchenko anpassat sig vid. Likväl skulle spelare längre bak i planen skulle finna sig bekväma vid offensiva initiativ, vilket vi idag ser som en självklarhet för ett komplett fotbollslag.

Laget utmanades och tränades i att hantera situationer på spelplanens alla ytor. Målet var att genom noggrann, systematisk träning få fram en knivskarp intuition och beslutsförmåga hos spelarna. De var således inte simpla kugghjul i ett maskineri, spelarna tränades att aktivt läsa av den rådande spelsituationen, identifiera mönster, och därefter utöva den mest effektiva aktionen. Tillvägagångssättet påminner om hur en erfaren schackspelare finner vägar till seger, genom att identifiera och framför allt känna igen mönster i spelet. Intuition är inte mer än just bekantskap och erfarenhet, vilket naturligtvis inte uppnås utan enorm mängd upprepning.

I modern tid hittar vi en god parallell i hur Jürgen Klopp framgångsrikt applicerade sin gegenpress i Borussia Dortmund, med berömda ”triggers” som startskott för högintensiv press.

Klubben anammade även 70-talets tekniska utveckling, då användandet av datorer som verktyg för analys för fotboll var en viktig detalj i framgången. Tränarens vetenskapliga läggning genomsyrade klubbens arbete, som ständigt förde precis statistik för att kartlägga spelarnas insatser och arbetade minutiöst med att analysera fysiska provresultat och individuella matchprestationer. Informationen blev en utmärkt grund till klubbens utvecklingsarbete, och underströk givetvis Lobanovskiys auktoritet över spelarna. Enligt Lobanovskiy kunde allt uttryckas i siffror – även en undermålig insats på matchdagen kunde nu betraktas som ren fakta.

Den som inte tjänade systemet fann ej heller en plats i det. 

Fotbollen som skapades var extremt rörlig och fri, i sina bästa stunder bländande. Likt holländarna förstod han vikten av bollinnehavet som nyckeln till seger, men visade även taktisk flexibilitet genom att effektivt anpassa sig till dystrare matchbilder.

Resultaten gick i första hand, och resultaten var omedelbara: Dynamo Kiev återtog 1974 den sovjetiska mästartiteln med en imponerande dubbel, och blev därpå det första laget från Sovjetunionen att vinna en europeisk titel i Cupvinnarcupen 1975. Supercupen vanns samma vår, när det sovjetiska stjärnlaget imponerande nog krossade ett stjärnspäckat Bayern München med 3-0 över två matcher. (Där även tidigare nämnde Blohkin totalt förnedrar det tyska storlagets försvar) Ytterligare tre ligatitlar och en en sovjetisk cuptitel lades till innan ett framgångsrikt årtionde avslutades.

Likt alla tränare som upplevt långsiktig framgång förstod han vikten av att ständigt utvecklas – att den som står still i praktiken går baklänges. Det innebär kort sagt att denna storhetsperiod bara är en av tre stycken.

*

Källor:
Inverting the Pyramid, Jonathan Wilson

Behind the Curtain: Football in Eastern Europe, Jonathan Wilson,

The methodical, scientific wisom of Valerij Lobanovskiy, Andrew Flint

Greatest Managers: Valerij Lobanovskiy, Gabrielle Marchotti