Innovation bortom järnridån, del 2

Författare:
Uppdaterad: 3 oktober, 2016

Dynamo Kiev hade tydliggjort sin närvaro i den europeiska toppfotbollen: 3-0 segern mot Ferencváros i Cupvinnarcupen 1975 visade sig vara blott ett förskalv till ytterligare en europeisk uppvisning, då de säsongen därpå avväpnade de europeiska mästarna Bayern München i den europeiska supercupen.

Över två matcher tvingade en vitblå storm Franz Beckenbauer och hans lagkamrater till att jaga skuggor. Att blickarna riktades mot Sovjetunionen och den östbaserade fotbollen var naturligt. 

Få anade nog att de fått en glimt av framtidens fotboll.

Dynamo Kiev

Foto: Aleksandr Ospiov/Flickr (Creative Commons)

*

För alla framgångsrika tränare dyker det oundvikligen upp en möjlighet att pröva vingarna i landslagssammanhang, i hopp om att framgång på klubbnivå ska innebära detsamma på den internationella scenen. Det sovjetiska fotbollsförbundet hörde av sig till förstavalet Valerij Lobanovskiy, med tydlig ambition om att återigen hävda sig bland fotbollseliten. Intresset var befogat, fotbollens egen vetenskapsman passade väl in i den sovjetiska profilen; auktoritär, detaljorienterad, vetenskapligt motiverad, och framför allt beprövat framgångsrik. Redan 1975 hade han uppnått två sovjetiska ligatitlar, en inhemsk cuptitel och två europeiska cuptitlar över två säsonger.

Hans verk var den sovjetiska fotbollskolossen Dynamo Kiev, som mer eller mindre förkroppsligade allt landslaget strävade att vara – och ironiskt nog var landslaget mer eller mindre just Dynamo.

Uppdraget som förbundskapten kombinerades hädanefter med arbete i klubben, var starka spelartrupp vuxit fram som en naturlig stomme till det sovjetiska landslaget. På så vis skapades ett liknande lagbygge på landslagsnivå, då merparten av truppen följde samma taktiska melodi i Kiev. Det innebar ett kvickt och vertikalt spel, uppnått med ett strukturerat kollektiv, aggressiv zonmarkering, högt presspel och stor betoning på rörlighet, där strävandet att reglera spelytan var den huvudsakliga utgångspunkten.

*

Det var ett logiskt beslut att centrera laget kring landets dominanta fotbollskraft, där han själv så bekant drog i trådarna. På så vis undvek den nye förbundskaptenen många av de fallgropar som dyker upp i landslagscoachning, där möjligheterna att frekvent arbeta med en likasinnad spelartrupp är värdefulla.

Likväl hade det sina nackdelar, dock snarare på politisk nivå. Under tillfällen kunde ett Kiev-dominerat landslag helt enkelt inte ställa upp med bästa möjliga elva. Sportsliga nederlag var ingenting som togs lättvindigt av den sovjetiska staten, och ett misslyckande av ett lag bestående av enbart Sovjet-ukrainska spelare ansågs helt enkelt för riskfyllt i dåtidens politiska klimat. Landets fotbollscentrum må ha varit i Kiev, men den politiska makten förblev i Moskvas händer.

Lobanovskiys lagbyggen var gjutna efter hans sätt att tänka och se fotboll. Det är ingen slump att tränarens ideologi har beskrivits som en kollektiv ”socialistfotboll”, och förklarats som en produkt av det politiska klimatet. I dagens samhälle hade ekvationen varit knepigare för den auktoritäre tränaren, men för spelare uppfostrade i tidens mentalitet kom underkastelsen till systemet naturligt.

Den första sejouren i Sovjetunionens landslag korades med en meriterande bronsmedalj i OS 1976. Samarbetet tog slut kort kort därpå, då strejkande spelare från övriga sovjetiska klubblag tvärt motsatte sig tränarens tuffa träningsmetoder. Det understryker rimligtvis både de fysiska och taktiska kraven som ställdes för att utföra detta system, hur specifikt anpassat det var till just Dynamo Kiev och hur främmande det uppenbarligen måste ha varit för spelare utanför klubben. Lobanovskiy gjorde sin återkomst i landslaget sex år därefter; lämnade återigen, men anställdes en tredje gång inför VM i Mexico 1986.

Höjdpunkten för detta lagbygge skulle först inträffa i EM-slutspelet 1988 i Tyskland, där de tog sig hela vägen till en meriterande finalplats. Fram till dess skulle dock Dynamo Kiev hinna med att bärga sin tredje europeiska titel.

Vad som skedde i finalen av Cupvinnarcupen 1986 i Lyon förblir riktmärket för fotbollen Lobanovskiy eftersträvade, och blir ett mer än hyfsat exempel på hur förödande effektiv den var när alla dess komponenter klickade. Atlético Madrid var de otacksamma åskådarna till just en sådan uppvisning. Av tre gjorda Dynamo–mål understryks oftast det sistnämnda som Lobanovskiys vision förverkligad, som det bländande resultatet när spelarna lyckades ta effektivast beslut i högsta möjliga hastighet.

Särskilt anmärkningsvärt var den fläckfria insatsen från Oleksandr Zavarov, en stilfull mittfältare som regelbundet sökte sig djupt ned i plan och styrde uppspelen med långa, exakt passningar. I finalen utnyttjades det maximalt av de explosiva yttermittfältarna Vasyl Rats och Pavlo Yakovenko, som störtade fram vid varje givet tillfälle.

Det kvicka omställningsspelet var förödande när motståndarna blottade sig för det. Mot Atlético Madrid gav denna taktiska tillämpning enorm utdelning, då motståndaren regelbundet erbjöd oceaner av ytor bakom egen backlinje.

Netherlands Soviet

Laguppställningen för finalen i EM 1988. 
Foto: Zottetteen1/Wikipedia (Creative Commons)

*

Skiftar vi återigen fokus till Lobanovskiys tid med Sovjetunionen, inföll dess främsta ögonblick i i EM-slutspelet 1988. De tog gruppsegern före England och eventuella finalisterna Nederländerna. I semifinalen eliminerade de ett inspirerat Italien, som dominerade mötet till både chanser och innehav. Det italienska landslaget fick se sig besegrade av en taktisk slug enhet, var matchplan vann dem större mark ju mer matchklockan tickade, vilket återigen kan härledas till ett enastående kontringsspel. Efter matchen höjde italienske tränaren Enzo Bearzot det sovjetiska landslaget till skyarna, och berömde ett lag som, enligt hans ord ”spelade en modern fotboll i 100 km/h”.

Finalen på Olympiastadion förblir kanske ihågkommen främst på grund av Marco Van Bastens berömda volley, men för Sovjetunionens del visade det sig vara landets sista framträdande i Europamästerskapen. Finalen bjöd på en högintressant drabbning mellan två besläktade fotbollsuttryck, som trots sina geografiska skillnader betonade liknande grundvärderingar. Lobanovskiys filosofi hade som bekant vuxit sig fram parallellt med den holländska motsvarigheten i början av 70-talet, och ett möte av dessa två intensiva stilar gjorde höjde naturligtvis förväntningarna på finalen i München.

De största skillnaderna finner vi i hur Lobanovskiy regelbundet valde desto mer pragmatiska åtgärder för att vinna sina matcher – hans lag var uppenbart villigt att ligga djupt när motståndarens mönstrade överlägsna offensiva resurser, och tyngdes aldrig ned av någon överflödig idealism eller hopplös strävan efter vacker fotboll. Var match krävde specifika taktiska förberedelser, där matchplanen skräddarsyddes för att blotta motståndarens svagheter, även om det innebar att lämna över dirigentpinnen. I sina mest friflödande stunder påminde det onekligen om totaalvoetbal, men tog i så fall en sån skepnad på grund av tydlig målsättning. Värt att nämna är även att Michels frångick sitt karaktäristiska 4-3-3, för att ställa upp i en 4-4-2 med Ruud Gullit och Marco Van Basten som anfallspar.

Finalen visade sig bli en spänd drabbning, där det sovjetiska landslaget uppenbart saknade nyckelspelaren och mittförsvararen Oleh Kuznetsov, som dragit på sig en avstängning i semifinalen. Enligt tränarens tilltro till universalitet ersattes Kuznetsov med mittfältaren Sergei Aleinikov, i ett drag som slutligen visade sig slå slint. När bollen väl var i rullning var tecknen övervägande positiva, och det sovjetiska landslaget fann de tydligaste chanserna i matchens inledning. Nederländerna arbetade gradvis in sig i matchen, och kunde ta ledning genom kaptenen Ruud Gullit. Tidigare nämnde Aleinikov misslyckades smärtsamt med att markera Van Basten, som enkelt nickpassade fram till Gullits nickmål. Kort därefter var även Van Basten i målprotokollet, genom att så bekant göra mästerskapets mest berömda mål. Anfallarens drömvolley till 2-0 distanserade matchen utom räckhåll för Sovjetunionen, som även hann missa en straff innan visslan slutligen löd.

Uppenbarligen fanns det en viss aspekt av fotbollen som den kallt kalkylerande Lobanovskiy inte kunde förutspå och förhindra – i det här fallet utgjordes just den magin av Van Bastens högerfot.

*

Landslaget nådde aldrig samma höjder igen. I VM-slutspelet 1990 slutade de sist i sin grupp, och den kommande upplösningen av Sovjetunionen skulle visa sig bli ett hårt slag för fotbollen i öst. Efter perestroikan sökte sig flera nyckelspelare västerut i Europa, och varken landslaget eller Dynamo Kiev framstod som samma sammansvetsade enhet som tidigare. Lobanovskiy själv drog sig tillbaka från bägge uppdragen, och fann sig istället i en betydligt mer anonym sits som förbundskapten för Förenade Arabemiraten.

1997 var tränarens kurs lägre än någonsin, trots det visade sig ett desperat Dynamo Kiev i behov av hans tjänster. De var visserligen en av de klubbar som stod bäst rustade för den nya tidens utmaningar. Den kontinentala framgången hade dock dalat drastiskt sedan tränarens avgång, dessutom var de avstängda en period från europeiskt cupspel som bestraffning för mutförsök.

Återanställningen av Lobanovskiy visade sig vara ett genidrag. Redan 1999 stod den numera ukrainska klubben på tröskeln till sin första final i Champions League.

Därav kan vi tala om hans sista uppdrag i Dynamo Kiev, som blev det sista av de stora lagbyggena.

Med en gyllene ukrainsk generation – förkroppsligat av anfallsparet Andriy Shevchenko och Sergiy Rebrov – fanns det stor kvalitet och oförutsägbarhet i laget, som på kort tid lyckades hävda sig bland Europas främsta. Det var ett lagbygge som i Champions League-gruppspelet 1997 förnedrade Barcelona med 4-0 på Camp Nou. Året därpå körde över ett uppenbart chockat Arsenal i samma turnering, där de skulle nå fram till semifinal.

Efter en övertygande skalp mot regerande mästarna Real Madrid i kvartsfinal väntade Bayern München i utslagssammanhang. Det började väl för de vitblå, och efter halvlek hade Shevchenko presenterat sig dubbelt i målprotokollet. Efter en inspirerad tysk comeback slutade mötet 3-3, och på bortaplan beseglade en tysk 1-0 seger det det ukrainska uttåget ur turneringen.

Det räckte helt enkelt inte till i den största av matcher. En viss anfallare skulle dock inom de kommande åren säkerställa att klubbens arv levde kvar i Europas största turnering: Andriy Shevchenko lämnade kort därpå för A.C. Milan och var högst delaktig i att lyfta Champions League bucklan ett par år senare.

Andriy Shevchenko Sverige

Andriy Shevchenko – här tvåmålsskytt mot Sverige – var en av få Dynamo Kiev-spelare som gjorde avtryck även utanför Lobanovskiys lagbygge.
Foto: Илья Хохлов/Wikipedia (Creative Commons)

*

Trots Lobanovskiys tilltro till den kollektiva styrkan råder det inga tvivel om att framgångarna ej hade kunnat uppnås utan exceptionellt begåvade spelare, och under tränarkarriären fostrades tre Ballon d’Or-vinnare i Oleh Blohkin 1975, Igor Belanov 1986 och tidigare nämnda Andriy Shevchenko 2004. Alla dessa anfallsstjärnor slet upp stora hål i de främsta försvarsmurarna i sina bästa stunder och var stora individuella talanger som blomstrade under Lobanovskiys vägledning.

Andriy Shevchenko förblir rimligtvis den spelare som mest förknippas mest med Ukraina som fotbollsland, och har vid tillfällen talat om Lobanovskiys inflytande på karriären.

”Lobanovskiy’s influence on me was so profound that I still often see him in my dreams. He did not divide players into defenders and attackers but developed a range of skills in all of us. He used me for pressing and blocking other teams’ attacks, and also demanded that I read the game and attack from the best positions. The most important thing I learned from him is that you can only get results when you believe in yourself.”

Efter att ha vunnit Champions League med italienska AC Milan 2003 satte sig anfallaren på första möjliga flyg till Ukraina, och la sin vinnarmedalj vid Lobanovskiys grav för att hedra sin före detta tränare. Året innan hade den stora taktikern gått bort i eftersviterna av en stroke.

Han lämnade efter sig ett arv som i det närmaste inte kan överskattas. Det är ett arv som inte enbart kan definieras i de titlar han vann – än mindre i de han inte lyckades vinna.

Det största bidraget finner vi när vi identifierar nyckelpunkterna i den moderna fotbollen: symbiosen av vetenskap och fotboll, tilltron till data och närmast mikroskopisk noggrannhet i fysiska som taktiska förberedelser. På planen har hans patenterade presspel sedan länge definierat den moderna fotbollen.

Ju längre fram idrottens utveckling framskrider, desto fler av dess stora pionjärer kan vi erkänna. Låt oss aldrig glömma att Valerij Lobanovskiy var en av dem.

*

Källor:

Inverting the Pyramid, Jonathan Wilson

Behind the Curtain: Football in Eastern Europe, Jonathan Wilson,

The methodical, scientific wisom of Valerij Lobanovskiy, Andrew Flint

Greatest Managers: Valerij Lobanovskiy, Gabrielle Marchott

Footballs Greatest Managers: #2 Viktor Maslov, The Equaliser

Team Analysis: Valerij Lobanovskiys USSR, Michelle Tossani

Valeriy Lobanovskiy and Dynamo Kiev’s scientific enlightenment, Blair Newman