Mannen som startade upp Vittsjös damlag

Författare:
Uppdaterad: 20 april, 2016

Kalle Olsson är unik i Gothia Cup och var den som startade upp damverksamheten i fotbollsklubben Vittsjö GIK.
Det som började med att de var för få kvinnor på årsfesterna – och slutade i allsvenskan.
– Här är alltså Vittsjöbor som aldrig varit på idrottsplatsen innan som kommit sen vi gick upp i Allsvenskan, säger Kalle Olsson.

Trots att almanackan bläddrat över till mars månad är det lilla samhället Vittsjö fortfarande fullt av snö. På den lilla idrottsplatsen kan man inte ens skymta gräset som täcks av en stor vit massa. Just idrottsplatsen skvallrar inte om att den är hemmaplan för ett av Sveriges främsta lag. Vore det inte för de mediereserverade parkeringsplatserna och en och annan damallsvensk-banderoll inne i klubbstugan, kunde det lika gärna varit hem åt ett lag på en betydligt lägre nivå i seriesammanhanget.
Den enda livligheten som finns på idrottsplatsen består av klubbchefen Jennie Birgersson. Hon tar emot i klubbstugan, i en Vittsjö GIK-träningsoverall, och låter mig vänta in Kalle Olsson. Efter några minuter släntrar han in. Han hänger av sig den gråa jackan på en stol och slår sig ned mittemot mig, vid det yttersta av borden som går på en rad i det uppehållsrum som även inhyser klubbens pokaler. Han har välkammat vitgrått hår och är klädd i en lilaaktig skjorta, en stickad mörkgrå tröja och ett par jeans. Han räcker över en plastficka med massa tidningsurklipp och årsberättelser från 1980-talet. Då föreningens damsektion var i sin linda. Innan vi hinner påbörja intervjun kommer revisorn Roland inrusande. Han och klubbchefen Jennie Birgersson stänger in sig på hennes kontor och lämnar oss ifred.
– Här sitter vi trogna supportrar på alla bortamatcher. Dom har ju visat dom i TV4 Play nu, så vi har en storbild där på väggen och kikar på den. Det är rätt skoj, säger Kalle Olsson och pekar på väggen bakom mig.

”Fick träna mellan tallar”

I dag må Vittsjö GIK vara ett allsvenskt lag, som snart går in på sin femte säsong i högsta serien. Verkligheten såg dock annorlunda ut när Kalle Olsson och numera bortgångne vännen Göran Gunnarsson fick i uppdrag att starta upp en flickverksamhet i början av 1980-talet.
– Det är rätt så komiskt egentligen. Jag spelade själv i herrlaget förr va, gjorde i många år va men det blev sämre och sämre med folk på dom här årsfesterna, där blev inte mycket flickor va. Då var det nåt ljushuvud som sa ”Vi måste starta ett damlag”. Det var då 1978-1979, på de årsfesterna var vi nästan bara killar, säger Kalle på en sån där typisk Göingeskånska som pratas i de nordöstra delarna av landskapet.
Efter att ha satt upp affischer runt om i Vittsjö startade Kalle Olsson och Göran Gunnarsson, i juni 1980, till slut upp en flickverksamhet i klubben. Intresset bland byns flickor var stort och det gick snart upp för dem bägge herrarna att alla inte kunde spela tillsammans. Medan Kalle tog hand om dem som var åtta år och yngre fick Göran ansvaret för dem som var nio år och ända upp till 15-16.
– Och det roliga var ju att vi inte fick lov att vara här uppe, vi fick ingen träningstid på idrottsplatsen, men vi hittade en gräsplätt nere vid folkskolan va – där vi va. Jag fick träna mellan ett antal tallar, det var mer eller mindre livsfarligt där, för dom var ju i vägen. Dom var inte speciellt rörliga. Sen fick Göran ha en lite större plätt till dom här större tjejerna, berättar Kalle energiskt.

Olsson Vittsjö
Kalle Olsson och de andra veteranerna brukar ta plats på VIP-läktaren vid match. Foto: Robert Rosén/Privat

Vann inofficiellt SM

Med herr- och pojklagsfotboll samt friidrott var det ont om tider på Vittsjö Idrottsplats. Efter ett halvår fick dock flicklagen tider och kunde flytta från gräsplättarna nere vid skolan. Samma år, 1981, anmälde Göran för första gången ett flickor 16 till seriespel medan Kalle anmälde sitt första flickor 10-lag ett år senare. Det var just de, flickorna födda 1972, som skulle komma att bidra med de stora framgångarna och lägga grunden till dagens elitlag.
– Det var en väldigt speciell årgång. När dom var tolv år var vi uppe första gången och spelade Gothia Cup och då blev dom trea. Sen när dom var fjorton vann dom Gothia Cup och när dom var sexton vann dom Gothia Cup. Och det var fortfarande samma tjejer som jag startat med då 1980. Det var helt otroligt alltså. Där var inte ett enda lag vi behövde vara rädda för, vi var rätt så i särklass då.
Det var dock inte bara flickorna födda 1972 som var framgångsrika – även de som var tre år yngre nådde framgångar på nationell nivå.
– Vi hade en omgång 75:or också som var väldigt duktiga. Dom vann ett inofficiellt SM, det var 1991 som Gothia Cup gjorde som så att dom fyra bästa svenska lagen fick göra ett SM-slutspel, säger Kalle stolt och börjar rabbla upp motståndarna som besegrades.

Vittsjö
1991 vann flickor 16 SM-slutspelet. Foto: Robert Rosén/Privat.

Enbart tre år efter att Kalle och Göran startat upp flickverksamheten satte Vittsjö GIK sitt första damlag i seriespel, våren 1983. Snart kom även flickorna födda 1972 upp i seniorlaget och kom att bilda stommen där.
– Vi vandrade ju genom seriesystemet och då tränade Göran och jag damlaget fram till 1991 – då vann vi division två och kvalade till ettan och det var enbart Vittsjötjejer, det var inte en enda en utifrån. Det var ett rent Vittsjölag alltså, det är det som är skillnaden mot i dag. Då var det bara tjejer som bodde i byn, säger Kalle.

”Dom var byn trogna”

Vårt samtal avbryts av att Kalles telefon ringer. Det är Besnik Vilanci, ordförande i Hässleholms domarförening. Kalle bokar in två stycken domarkurser till föreningens spelare – en till sjumanna och en till elvamanna. Att ordna med kurserna och domarlistorna är en av uppgifterna som han åtagit sig i föreningen i dag.
Är det vad du gör i dag?
– Nej, det är mer. Jag har hand om inköpen av förbandsmaterial och sånt till damlaget sen är jag ansvarig för parkeringen här på matcher. Så jag har lite och pyssla med.
Så sent som förra året var han tränare för ett pojklag i föreningen och förutom ovannämnda uppgifter säljer han även lotter för föreningens räkning var fjärde vecka och tillsammans med ett gäng andra pensionärer hjälper han till med diverse uppgifter.
När började damlaget prioriteras före herrlaget?
– Det var relativt tidigt. Vi passerade ju dom, vad ska vi säg, det var i slutet på 1980-talet. Då var damlaget uppe i division tre, vi hade vunnit Gothia Cup och vi vann ju DM i flera år. Det hade ju Malmö FF prenumererat på men när jag hade 72:orna så slog vi dom varenda gång.
Trots framgångarna för flickorna födda 1972 valde spelarna att stanna kvar i Vittsjö. Hemma i byn där de hörde hemma, istället för att flytta vidare till klubbar på en högre nivå i seriesystemet.
– Vi hade ju två stycken 72:or där dom ringde vartenda år, både från Malmö och Kristianstad och försökte få över dom men dom blev trogna. Den ena, hon flyttade, det var vår bästa målskytt. Anna Arvidsson heter hon. Hon flyttade till Uppsala för hon skulle läsa till veterinär va och då började hon träna med Bälinge där och dom spelade i Damallsvenskan på den tiden va. Och hon gick rakt in i laget, säger Kalle, på det viset så att Göingeskånskan blir extremt framträdande då han inte uttalar det ”dom” utan ”di”.
Det är ändå imponerande att så många stannade kvar i Vittsjö.
– Det var väl för att vi var ganska framgångsrika. Det är mycket lättare att få folk till att stanna om det går bra. Går det dåligt så vill man kanske prova nåt annat men dom 72:orna och 75:orna dom hade en jäkla sammanhållning alltså, det är… Dom var byn trogna så att säg och jag ser nu, dom är ju och tittar på matcherna många av dom. Dom bor ju runt om.
Med flickorna födda 1972, vilka Kalle menar är den bästa årgång föreningen haft, vann han Gothia Cup två gånger om. Den lilla föreningen har dock varit framgångsrika med än fler årskullar – och Kalle har tagit hem Gothia Cup ytterligare en gång.
– Jag fick rätt bra fart på det och 2004 vann dom Gothia Cup med faktiskt. Det var också ett rent Vittsjö-lag, inga utifrån, 12-årstjejer, säger Kalle nöjt och pekar för att visa var i prisskåpet som bucklorna från turneringen står.

Olsson Vittsjö
Kalle Olsson framför Gothia Cup-bucklorna. Foto: Robert Rosén/Privat.

Snabbt upp i allsvenskan

Totalt tre av föreningens fyra Gothia Cup-bucklor, de tre där det varit ”rena” Vittsjö-lag, har bärgats med Kalle på tränarbänken.
– Det är ju viss tjusning att spela inne på Ullevi, det kan man ju inte förneka.
Nej, jag kan tänka mig det. När kände ni att det kunde bära riktigt långt?
– Vi kände ju då när Göran och jag tränade dom i division två. Vi kände ju att dom här 72:orna var duktiga men då när vi missade kvalet där så sa vi att nu måste vi ha hit en tränare utifrån. Men fram till 1991 hade vi ju tränat dom ideellt Göran och jag, vi tog aldrig betalt utan tränade division två-tjejer helt gratis. Sen året efter anställde vi tränare va och sen har vi haft det så. Och det har ju gått lite upp och ner men det var ett stabilt division två-lag i många, många år.
Det var väl först en bra bit in på 2000-talet som det gick uppåt igen?
– Ja. Vi ramlade till och med ur tvåan ett år men vi var bara nere i division tre ett år och sen upp till tvåan. Sen anställde vi, jag tror det var Tony Helm, som också fick en jädra fart på det. Då vann vi division två och vann kvalet till ettan.
Ni var väl inte så jättemånga år i division 1 ändå?
– Nej, det var vi verkligen inte. Det var bara ett par tre år eller om det var två bara kanske. Nej, det var väldigt kort tid. För då började Thomas plocka på folk utifrån va och han visste väl ungefär vad han behövde för folk och det blev ju rätt snabbt upp i allsvenskan, det blev det.
Det gick ju så himla fort där. Hur kändes det när ni gick upp i allsvenskan?
– Ja man trodde ju inte redigt att det var sant, det gjorde man ju inte. Och då så blev det ju ett jädra jobb för att få hela denna anläggningen till att fungera och vi var tvungna till att anställa nån som skötte kontoret.
Så det blev rätt mycket jobb när ni gick upptill allsvenskan?
– Ja visst blev det, det. Ett jädra hästajobb här framförallt på anläggningen. Dom har ju, som jag tycker, helt orimliga krav. Jag vet vi tvingades ju köpa nån sån här, jävla, så vi kan täcka planen nu va. Antingen skulle man ha värmeslingor eller kunna täcka och vi har då kunnat täcka.

Vittsjö
2011 lyckades Vittsjö GIK med det omöjliga – allsvenskt avancemang. Foto: Robert Rosén/Privat.

”Vi planterade gran”

Trots den lilla byns storlek har de ändå ett imponerande publiksnitt. På Hässleholms kommuns hemsida kan man utläsa att den vid debutsäsongen i allsvenskan 2012 hade en befolkning på 1690 invånare. Samtidigt uppvisar Svenska fotbollsförbundets hemsida ett publiksnitt på 1102 personer för klubben. Även om publiksnittet sedan dess gått stadigt neråt hade de förra året ett snitt som överträffade såväl Kopparbergs/Göteborgs som Stockholmslaget AIK:s.
– Ungdomslag har ju kommit in förhållandevis gratis på matcher så vi har ett publiksnitt på en 500 ungefär och det får man ju vara nöjd med här på vischan, förklarar Kalle.
Det är ju ändå en knapp tredjedel av hela byn.
– Ja, visst. Det kan man säg. I och med att jag står på parkeringen så ser jag ju varenda jäkel som kommer och här är alltså Vittsjöbor som aldrig varit på idrottsplatsen innan som kommit sen vi gick upp i allsvenskan och dom är trogna. Dom dyker mig i byn: ”Hur ser det ut i år Kalle?”, säger dom. Det är ingen tvekan om att det är en del nyväckta supportrar och det är ju skoj.

Vittsjö
Vittsjö Idrottspark har lockat många nya besökare de senaste åren. Foto: Robert Rosén/Privat.

Hur känns det att ha fått uppleva allt det här?
– Jo det är klart att det är roligt, det är det, säger Kalle eftertänksamt och kommer snart in på ännu ett gammalt minne.
– Det var svårt att få det att gå ihop, vi höll på mycket. Det låter inte klokt men vi planterade gran. Det fick vi in mycket på, kunde tjäna 20 000 på en dag. Vi mobiliserade, alla spelare var med och 99 procent av föräldrarna.

”Det var stort”

Med hjälp av granplantering och städa vägrenar kunde de finansiera anmälningsavgifterna till de olika cuperna som de ställde upp i. Även om de i dag är ett elitlag krävs det fortfarande ett stort engagemang för att få det att gå ihop.
Du ser inga svårigheter, i och med att ni är en så pass liten förening, att hålla på den här nivån?
– Ah… Det är klart. Nu har vi en jävra duktig styrelse som sitter och dom har gjort ett jädra jobb. Men nu är det lite ändringar i den, som jag inte tror är bra va, men man kan inte begära att dom ska hålla på hur länge som helst för det krävs ju ett jävla jobb för att få detta att funka. Bara kring matcherna är vi väl minst 50 personer som hjälps åt här va.
Det är ju så unikt inom hela idrottssverige att så pass små föreningar som ni och Mallbacken klarar det så bra medan Stockholmslagen inte klarar det alls.
– Det är ju för att vi har duktigt folk som jobbar med det, det är ingen tvekan om det. Han gör ju ett hästjobb, han där Olof Sixten, som sköter alla förhandlingar med spelarna va, förklarar Kalle innan han berättar vidare om ekonomin.
– För vi har ju en budget och den måste vi klara va och jag vet Kristianstad har ju haft ett helsike varje år. På sluttampen så har dom ju legat så mycket back att nåt företag eller bank fått gå in och rädda dom. Det har varit så flera år i sträck men vi har ju aldrig varit i den situationen. Utan vi har haft koll på det och det tycker jag är fantastiskt.
Har du nåt specifikt allsvenskt minne som sticker ut?
– Nej, det tycker jag inte jag har. Dom gjorde en fantastisk match nere i Malmö ifjor, då det blev 2-2, det är nog det bästa jag sett Vittsjö spela. Det heter ju Rosengård och det är väl det bästa, säger Kalle innan han åter glider in på Gothia Cup och sina triumfer där.
– Annars är det ju mina egna minnen. Det är ju dom här Gothia Cup-segrarna. Det är nåt unikt. Jag trodde ju inte det var möjligt att få fram ett lag till då när vi vann 2004, det måste jag säga. Det var stort, det var det.
Även om Kalle Olsson vunnit Gothia Cup tre gånger, vilket han är rätt säker på att han är ensam om, är det inte segrarna i sig han håller högst. Nej, det är ett annat minne från hans 24 deltaganden i ungdomsturneringen.
– Jag är mer stolt över att aldrig ha missat A-slutspel. Det är nog rätt unikt tror jag.

Fakta: Kalle Olsson
Ålder:
71
Familj: Änkling
Bor: Vittsjö
Roll i Vittsjö GIK: Hjälpgumma

Passa även på att läsa de andra två delarna om Vittsjö GIK: Där veteranen Johanna Andersson och tränaren Thomas Mårtensson berättar om det allsvenska livet medan Linnéa Jonasson och Hanna Simonsson är talangerna som ska återge klubben en lokal prägel.