Mer än bara fotboll

Författare:
Uppdaterad: 12 maj, 2016

Felaktiga syften, ägarmisskötsel, icke-ambition och bortglömda, demolerade sociala institutioner. En verklighet för många fotbollsklubbar som har fallit offer för den moderna fotbollen. Klubbarna och supportrarna blir lovade att gräset är grönare och att framtiden är ljus. Att något stort är på gång. Istället vaggas de ofta in i ett mörker, där identitet och vad som en gång var, bara går att drömma om. Det handlar inte bara om tunnlar, fel-timade glidtacklingar, sena avgöranden, vinster och förluster. Det handlar också om ett socialt ansvar som måste tas.

”We want Roland out”, ”We´re more than customers” och “We want our Charlton back” skanderades i den stora, protesterande människoklungan som jag hamnade mitt i när jag besökte anrika The Valley. Charlton Athletic är degraderade till League One inför kommande säsong. Men det är sekundärt i deras vardag. De sörjer inte över insläppta mål längre. De raljerar inte över motståndarna längre. De vill bara ha tillbaka sin fotbollsklubb. Och de vill skicka iväg honom så långt bort som möjligt från sydöstra London. Roland Duchâtelet.

Bakgrunden till missnöjet började i januari 2014. Belgaren Roland Duchâtelet köpte Charlton Athletic, och ägde samtidigt ett par andra klubbar i Europa. Charlton blev då en bricka i hans affärsnätverk där syftet var att tjäna pengar. Charlton sågs inte längre som en klubb där Premier League-spel var ambitionen, utan istället som en plattform där unga spelare kunde visa upp sig, utvecklas och sedan säljas vidare till större klubbar. Fansens protester mot den utvecklingen besvarades med uttalanden från VD-håll som i princip betydde att supportrarna inte har rätt att uttrycka sitt missnöje eller känna delägarskap för att de inte betalar. För att de bara är kunder.

Jag träffade och frågade Simon utanför The Valley, en trogen Charlton-supporter, vars pappa tidigare hade haft en viktig roll i klubben, vad som var värst med hela den här situationen:

– Det värsta är att det här brukade vara vår klubb. Fansens klubb. Det gör ont. Du måste förstå, det handlar inte om vad som händer på planen. Det är viktigare än så. Vi tvingas begränsa våra sociala projekt och vårt ansvar som en social institution på grund av situationen han har satt oss i. Fasen, kan han bara försvinna.

Förlusten mot Brighton & Hove Albion togs med en axelryckning av den Charlton-publiken som gjorde mig sällskap på The Valley. Istället kastades det badbollar, ballonger och glåpord riktade mot de som har kvävt deras fotbollsklubb. Mot den ledning som ser Charlton som en vinstdrivande affärsverksamhet istället för en fotbollsklubb, vilket tvingat dem att minska sitt sociala ansvar.

Nu protesteras det innan, under och efter varje match Charlton Athletic spelar. Och en sak är säker, supportrarna kommer inte sluta för ens han är borta, belgaren. För Charlton är ju egentligen deras klubb.

 

Lika mycket som jag lider med fotbollsklubbar där socialt arbete tvingas bli sekundärt eller blir bortvalt, sympatiserar jag med fotbollsklubbar som tar sitt ansvar. Som är mer än bara sportsliga resultat. Mina tankar leddes osökt in på Dalkurd FF.

Det är en fotbollsklubb som startades av andra premisser än de sportsliga. Dalkurd föddes som en direkt konsekvens av ungdomars vardag, kantade med oroligheter, utanförskap och en framtid utan vision. Nu, efter 12 år av framgång och serieavancemang befinner de sig i superettan. En sportslig saga, som i många fall hade fått fotbollsklubbar att glömma bort deras värderingar och vad de egentligen står för. Så är inte fallet i Dalarnas främsta representant inom Svensk fotboll. De påpekar och visar, kanske tydligare än någonsin att deras ansvar som en social institution är minst lika viktig som den sportsliga delen. De inser att de fått ett större samhällsinflytande i och med framgången, och förstår att det ger dem större möjligheter att göra skillnad. Det jobbas med viktiga samhällsfrågor inom Dalkurd, så som hur man får människor ur problem, sysselsättning och integration. De agerar som man bör, om man kan.

Alla fotbollsklubbar som har möjlighet att göra skillnad anser jag har en skyldighet att göra det. För det finns få rörelser som har ett så stort inflytande på människor, samhället och samtiden som fotbollen. Med den stora påverkan fotbollsklubbar har medförs även ett ansvar. Ett ansvar att jobba för ett bättre samhälle. Att jobba för vad som är rätt. Att jobba för vad som behövs. Att vara som Dalkurd. Många fotbollsklubbar arbetar redan med dessa frågor, är sociala institutioner och tar sitt ansvar. Jag håller bara tummarna för att alla som kan, hakar på.

Jag hoppas helt enkelt det vackra narrativet Dalkurd FF fortsätter på den inslagna vägen. Jag hoppas också att Charlton Athletic kommer tillbaka starkare än tidigare. På planen, men främst utanför.

För Simon har rätt. Det handlar inte bara om fotboll. Det är viktigare än så.

Inläggsfoto: Joshjdss/flickr (Creative commons)