Ödmjukhet krävs för att uppnå trovärdighet

Författare:
Uppdaterad: 19 april, 2016

Supporterkulturen i sig är ett fantastiskt fenomen, oavsett om den yttrar sig på läktarna, pubarna eller sociala forum. Supportern är och förblir livsviktig för att idrotten ska kännas relevant på vilken nivå som helst.

Utvecklingen som sker på läktarna har sina egna utmaningar att ta itu med, och det är även dessa konflikter som uppmärksammas allmänt. Jag påstår mig inte ha lösningar på de besvärliga frågor som den moderna fotbollen har fört med sig i dessa avseenden, däremot ifrågasätter jag vår tyck-och-tänk-kultur som blir alltmer verklighetsbefriad.

Luci_a_San_Siro

Foto: Oscar Federico Bodini/Wikipedia (Creative Commons)

För inte alltför länge sedan följde jag en intressant fotbollsdebatt på ett svenskt fotbollsforum, som berörde Arsène Wengers duglighet som fotbollstränare. Kritikern noterade att tränaren i fråga hade hävdat att den briljante mittfältaren N’Golo Kanté hade varit på London-klubbens radar långt innan flytten till Leicester City, under en jämförelsevis blygsam tid i franska Caen. Wenger hade öppet förklarat att han och klubben varit medveten om spelarens kvalitéer sedan en tid tillbaka, men erkände förvåningen över hur snabbt och väl mittfältaren etablerade sig i den engelska fotbollen. I vilket fall blev supporterns slutsats att denna oförmåga att värva mittfältaren var ett stort tecken på inkompetens hos fransmannen. Den verbala hårtorken avslutades med frågeställningen: ”Varför i helvete köptes han bara inte?!”

Bara”. Ett ord som så effektivt omöjliggjorde alla potentiella hinder för övergången: oförutsägbar spelarutveckling, precision i scoutingverksamhet, konkurrens på transfermarknaden, spelarens familjs åsikt, lönekrav, värvningsklausuler, spelarens personliga preferenser, klubbens värvningspolicy, agentens krav, språkbarriärer, kompatibilitet med klubbens spelsystem, spelarens krav på speltid, klubbens ekonomiska tillstånd, EU-medborgarskap, möjligheterna för spelaren till landslagsspel, slump, spelarens skadehistorik …

Komplexiteten blir plötsligt slående. Trots detta var det löjligt enkla argumentet övertygande nog för att få ytterligare stöd från övriga deltagare. Ingen ifrågasatte ens det outtalade antagandet att huvudtränaren ensam skulle stå skyldig för denna värvningsmiss, och underminerade därmed en hel fotbollsklubbs välutvecklade organisation. Än mer anmärkningsvärt var hur någon kunde tala med en sån säkerhet, trots sådan tveksam insikt.

Ovanstående exempel är ett typiskt felsteg som sker när vi diskuterar fotboll, men är ändå bara ett av många bekräftade metodfel som frekvent görs när vi försöker resonera kring idrotten. Dessa yttrar sig i typiska snedvridningar, d.v.s kognitiva snedtramp.

Nedan följer sex av de mest påtagliga snedvridningarna i vår tyck-och-tänk-sfär. I kursiv text står kända psykologiska termer som jag anser lämpliga att associera till, och dessa går att givetvis söka på för mer formella och utförliga beskrivningar.

Wenger Arsenal

Foto: Wonker/Wikipedia (Creative Commons)

Resultat före metod Outcome bias

Givetvis har vi rätt att bedöma metoders duglighet efter vilka resultat de ger; det är ett stabilt tillvägagångssätt för att vaska fram framgångsrika strategier. Tyvärr har vi en tendens att värdera resultat före allt annat, och bortser hur metoderna står sig mot både tidsperspektiv och slump.

Det är som bekant svårt att ifrågasätta ett vinnande koncept, oavsett tidsperspektiv, och det kommer alltid finnas risk att vi hyllar tveksamma metoder om de bidrar till tillfällig framgång. Tim Sherwoods ojämna arbete i Aston Villa känns som ett dugligt exempel, om vi förutsätter att hans metodik var relativt oförändrad under sin tid i klubben.

Ett mer hypotetiskt exempel vore en general som låter tärningen bestämma stridsmanövern, ett exempel som rent statistiskt faktiskt hade kunnat vinna flera strider och inge ett illa placerat förtroende. Långsiktigt hade sannolikt bristerna blottats, men kortsiktigt hade få ägnat sig åt att syna metoderna bakom resultaten.

Efterkonstruktion Hindsight bias

Allting är lättare att se i backspegeln – därav kan mycket underliga efterkonstruktioner görs för att smeka sin egen bedömningsförmåga medhårs. Det skulle därmed inte förvåna mig om någon faktiskt påstår sig ha förutspått Leicesters titelkamp under denna säsong, även om en sådan efterkonstruktion lätt kan avfärdas som bullshit.

Liknande argument används även för att underminera kompetens hos spelare och tränare. För visst var det alltför uppenbart att spelare X skulle skadas om han spelade just denna match? Hur kunde tränaren misslyckas att förutse det? Exemplet med Kanté tillhör även hit. Ytterst få ens kunde fantisera om att den dåvarande Caen-spelaren skulle dominera mittfält i Premier League, men likväl kan hans framfart nu framställas som en självklarhet.

Även om de flesta scoutingverksamheterna förmodligen hade noterat hans framgång i Frankrike, så fanns det föga anledning att tro att spelaren skulle prestera så exceptionellt på en högre nivå. Var det en ren chansning? Såg Leicester vad ingen annan såg? Hur många andra klubbar var i dragkampen? Vi lär nog aldrig riktigt veta.

Känslomässigt engagemangAffect heuristic

Känslorna är en viktig del av supporterkulturen, men de kan  likväl påverka ens omdöme på oanade vis. Det här yttras på flera olika sätt, till exempel när man tillför egna personliga egenskaper och värderingar i idrotten. Allra mest framträdande är när det handlar om bedömning av matchsituationer, där det känslomässiga engagemanget tydligt kan förvränga ens konkreta bedömning av t.ex. domare.

I en sådan diskussion är varken känslor eller klubbmärke irrelevant, vilket är en god tumregel för allmän fotbollsanalys.

Tillskrivande av irrelevanta egenskaper – Halo effect, Narrative bias, Fundamental attribution error

Vi har en oroväckande vilja att tillskriva människor oförtjänta egenskaper, som vi baserar på en initial observation av en positiv/negativ egenskap. Dessa fördomar innebär betydligt mindre motstånd kognitivt, vilket gör oss mer benägna att acceptera dem.

För visst känns det lämpligt att anta stabile Petr Čech som en mer lugn, förtroendeingivande och allmänt mer kompetent person än t.ex. Simon Mignolet, som stundtals verkar ha tvål i målvaktshandskarna? Eftertanke utmanar givetvis påståendet, men tesen bemöter avsevärt mindre kognitivt motstånd än om jag hade kastat om rollerna.

Denna vilja att undvika tankemotstånd skapar stereotyper, där vi irrelevant nog vill skapa korrelation mellan spelarnas personlighet och deras målvaktsspel. Korrelation innebär att vi kan skapa ett mönster som implicerar förutsägbarhet, som i sin tur underlättar hjärnans arbete. Målvaktsexemplet är ett dumtydligt exempel, men avsevärt mer subtila situationer dyker upp dagligen.

Det kan vara när en individuellt skicklig spelare lättvindigt bedöms som egocentrisk; när spelgeniet med det loja kroppsspråket avskrivs som arrogant och lat; eller när den timide tränaren bedöms vara en oduglig ledare. Ur liknande bedömningar har vi kunnat tillskriva många av fotbollens profiler egenskaper som varken är korrekta eller önskvärda.

Suarez

Foto: Илья Хохлов/Wikipedia (Creative Commons)

Förnekande av slumpenNarrative bias, Clustering illusion, Hot-hand fallacy

Eftersom att fotbollen präglas av hög konkurrens och utpräglat detaljtänkande kan vi ofta likställa goda metoder till goda resultat. Trots detta måste vi inse att den professionella idrotten medför situationer där slumpen kan vara absolut avgörande.

Den för vanligtvis inte korpenspelare till Premier League, men den har förmåga att påverka enstaka matchutgångar och resultat.

Likaså kan den påverka våra uppfattningar om matchprestationer. Ett vinnande mål som går stolpe-stolpe-in är nödvändigtvis inte ett resultat av minutiös matchförberedelse eller överlägsen förmåga, ifall den inte understödjs av spelmässig  kvalité.. Konstigare saker har hänt än att jämna matcher har avgjorts på rena tillfälligheter, vilket kan skapa långsökta efterkonstruktioners om ”heroiska insatser” och ”taktiska genidrag”. Detta överdriver det vinnande lagets insats, liksom underminerar förlorarnas prestation.

Även om vi förstår att ett aktivt bekämpande av slumpen är en förutsättning för att uppnå framgång, så får vi aldrig helt förneka den. Den bör inte heller överanalyseras, då vi ej heller når framåt om vi tillskriver den en alltför central roll.

Övertro på vår insikt och kunskap – WYSIATI, Dunning-Kruger-effect, Overconfidence effect

Fundera gärna kort över vilken bekräftad insikt du har i din favoritklubb, med det talar jag om den verkliga, objektiva insikten i hur klubben arbetar. Vi besitter måhända en analyserande förmåga, men den blir värdelös om vi inte kan utvärdera vår egen sikt.

Vi har ingen plats på varken träningspass eller övergångsförhandling, och vår insyn i dessa områden är för begränsad för att berättiga precisa analyser. Hur kan vi därav rättfärdiga alltför skarpskjuten kritik?

Den tvivelaktiga information vi har att arbeta med är till stor del medias avfall, starkt kryddat med vår egen mänskliga strävan att förenkla. Detta sker undermedvetet för att kompensera för brist på välutvecklade informationskällor, samt för att uppnå ett kognitivt flyt. Ur detta har vi själv skapat en social kultur där vi förenklar idrotten på absurda sätt, då vi alltför ofta resonerar utifrån rena Football Manager-perspektiv. När komplicerade lagproblem ska utredas är inte sällan mirakelkuren något i stil med: ”Sälj honom, köp honom”. Inte helt olikt Donald Trumps förslag om att bygga en mur för att bekämpa illegal invandring.

Inte minst underminerar det idrottens komplexitet, men den lurar oss även att tro att vi besitter större kompetens än de verkliga aktörerna. Kanté-exemplet talar återigen för sig själv.

Det krävs ingen kock för att inse att en maträtt smakar uselt, men det krävs viss kunskap för att analysera exakt var maträtten har gått fel. Den allra bästa analysen kan du göra om du stod bredvid kocken när matkatastrofen inträffade.

Jag hoppas någonstans att det finns en sund medelväg i allt detta.

Mitt förslag är att inta en mer ödmjuk och realistisk ställning till vårt tyckande. Vi ska dock fortsätta spekulera och debattera oavsett vilket perspektiv och kunskap vi har, då även ett externt perspektiv kan vara otroligt gynnsamt. Det kan bryta ineffektiva mönster som inte ifrågasätts inom gruppens ramar, eftersom ett internt perspektiv även det leder till sina egna snedvridningar.

Vi bör inse att vi i slutändan vet ytterst lite, och att subtil psykologi uppenbart styr vårt förnuft till det sämre. Endast därifrån känns vår åsiktskultur relevant.