Startskottet på ett imperium

Författare:
Uppdaterad: 27 augusti, 2016

Bevittnar vi födelsen av en ny fotbollsmakt? Planen är åtminstone tydlig. På lång sikt talar Kinas president Xi Jinping om ett landslag i världsklass, som ger upprättelse till nation där fotbollens stjärna aldrig lyst. Det kinesiska öppnandet mot väst ser ut att accelerera fotbollsutvecklingen i det land där idrotten en gång i tiden tog sina första steg. Drömmen är dock avlägsen, med ett landslag som för tillfället finner sig på plats 81 i FIFA:s världsrankning. 

Lyckligtvis finns det mer begripliga mål att uppnå för tillfället. Kortsiktigt talar vi om en kinesisk superliga med internationell prestige – en verklighet som i nuläget verkar oundviklig.

*

För drygt fyra år sedan vandrade Chelseas anfallare Nicolas Anelka och Didier Drogba i tur och ordning på en relativt otrampad stig; från en av Europas förnämsta klubbar till den okända, kinesiska fotbollen. De kom till ett land där fotbollen försökte hitta ett nytt ansikte efter år av korruption och haglande muthärvor, som under så lång tid hade nedsvärtat dess internationella rykte.

Spel i storsatsande klubben Shanghai Shenhua väntade, i ett försök att lägga glans på en liga som inte ens utmärkte sig i Asien.

Naturligtvis innebar det ingen merit i västerländska ögon; generösa lönepaket för ålderstigna stjärnor var inget nytt knep. Ingen av de meriterade anfallarna blev långvariga inslag i den första vågen av kinesiska satsningar. Uteblivna utbetalningar och rentav för dålig sportslig kvalité verkar ha gjort situationen ohållbar, och inte helt förvånande gick spelarna och klubben skilda vägar kort därpå.

Den kinesiska fotbollens första intryck på omvärlden var varken sympatiskt eller imponerande, och en flytt till fjärran östern var på så vis inte annorlunda än till Qatar, Indien eller Saudiarabien – typiska karriärsteg som låg i tiden för spelare på ålderns höst.

Det fanns helt enkelt inga anledningar till att ta framstöten på större allvar.

2016, är det annorlunda. Vår skeptiska inställning till köpstarka konkurrenter utanför Europa är måhända densamma, men den kinesiska styrkeuppvisningen är desto mer imponerande.

 

Kina landslag

Det kinesiska landslaget rankas för närvarande lägre än nationer som Panama, Benin och Burkina Faso.
Foto: Fetx 2002/Flickr (Creative Commons)

*

Redan som blivande president talade Xi Jinping 2011 om tre mål för Kina som fotbollsnation: kvalificera sig till ett världsmästerskap, anordna ett världsmästerskap och slutligen vinna ett världsmästerskap. Under våren 2016 klargjorde det kinesiska fotbollsförbundet en ambitiös plan för att rusta upp den kinesiska fotbollen, med mål att om 15 år vara dominerande i Asien och inom dubbla tidsperioden även i världen. Fotbollen är med andra ord en nybliven statlig prioritet i världens folkrikaste land, med visioner som får den europeiska fotbollspubliken att reagera med lika delar av oro och tvivel. En totalrenovering av den kinesiska fotbollens infrastruktur väntas utföras, och betonar en långsiktig upprustning av kinesernas egenproducerade fotboll.

Det understryker att den envägstrafik vi ser idag från den europeiska fotbollen är långt ifrån önskvärd i det långa loppet, då en viktig målsättning är att de kinesiska spelarna även ska kunna hävda sig på den europeiska kontinenten. På gräsrotsnivå talas det om att att inrätta en fotbollsplan för var 10.000:e invånare i Kina, samt att få 50 miljoner aktiva fotbollsspelare redan år 2020.

I grund och botten är det bara två av många delmål för att rivstarta en fotbollsutveckling från gräsrötterna – dagen vi kan skymta kinesiska a-lagspelare i Europa har de kommit en god bit på vägen. Där ligger det centrala fokuset i utvecklingen, som understryker grundläggande och logiska satsningar på idrottsfaciliteter och fotbollsakademier landet över. I linje med detta finns även tydliga restriktioner för att begränsa inflytandet från utländska spelare, då den kinesiska superligan tillämpar ett tak på maximalt fem utländska spelare i var trupp, varav fyra kan spelas samtidigt.

För att hyperaccelerera utvecklingen är upprustningen av den kinesiska superligan av högsta prioritet. Kontinuerligt intag av kompetens i både spelare och tränare är en viktig bit av det stora pusslet.

För visst finns det ett värde i att inrätta en liga med internationell status, i hopp om att just skapa en fotbollskultur meddragningskraft. Att vi nu ser toppspelare som Alex Teixeira och Hulk slitas ur europeiska intressenters händer talar om resurser och handlingskraft utöver det vanliga. I dagens läge huserar spelare som Ramires, Gervinho, Demba Ba, Paulinho, Jackson Martínez och Ezequiel Lavezzi i den kinesiska superligan, och förre Brasilien-tränaren Luiz Felipe Scolari leder ett Guangzhou Evergrande som dominerar ligafotbollen. Bakom dem finner vi bland annat Sven-Göran Erikssons Shanghai SIPG – bara en av de klubbar som styr en skenande transfermarknad, där den kinesiska andradivisionen till och med bröstade upp sig som en av de fyra högst spenderande ligorna under årets januarifönster.

Xi Jinpings tydliga efterfrågan av investering lockar stöd från både statliga och privata aktörer, bland dessa giganter står ett flertal som direkta ägare till klubbar i den kinesiska superligan. Fotboll i sig är ett logiskt investeringsobjekt, och i Kina ett förhållandevis orört sådant. Den innebär potential till ekonomisk tillväxt, men framför allt kraftfull publicitet.

 

Alex Teixeira

Offensive mittfältaren Alex Teixeira är en av många namnkunniga importer i den kinesiska ligan.
Foto: Alexandr Oskiov/Wikipedia (Creative Commons)

*

Att vi först nu ger dem plats i våra samtalsrum är både logiskt och förvånande. Underligt i och med att det trots allt är en politisk supermakt det handlar om; men självklart i och med västvärldens skepsis mot ett mystiskt Kina, som missgynnas tillräckligt av att den asiatiska fotbollen som helhet förblir förbisedd. Även när våra ögon väl varit riktade mot den asiatiska kontinenten har inte kineserna spelat huvudrollen. Istället har avsevärt mer meriterade fotbollsländer som Sydkorea och Japan har gjort intryck, vilket även gäller deras exporter i Europa.

Idag har måhända idrotten de största tittarsiffrorna i landet, men kinesisk fotboll förblir någonting av en skamfläck i folkets ögon. Underprioritering och dysfunktionell hantering av fotbollen under lång tid har satt tydliga spår, då den helt enkelt inte funnit sin plats i en annars så framgångsrik idrottsnation. Trots folkets enorma intresse förblir landets fotbollskultur ihålig; först i mitten av 90-talet fick utövningen professionell status, och har historiskt sett smutsats ned av korruption och politiska intressen.

Därtill har landets historiska isolering berövat dem influens från innovativa fotbollskulturer och dess tänkare. Det är en detalj var betydelse inte kan understrykas tillräckligt, som varit en nyckelfaktor till en era av europeisk dominans. Kina hade utan tvivel mått bra av en pionjär lik engelsmannen Jimmy Hogan, som under tidiga 1900-talet spred den engelska fotbollens idéer i centrala Europa, där de förfinades i framtida fotbollsländer som Ungern, Nederländerna, Österrike och Tyskland.

Ändå noterar forskare Kina som de första som förstod tjusningen i att organiserat sparka på boll. Bollspelet cuju – som spelades med en fjäderstoffad läderboll – hade en upphöjd status i den uråldriga Songdynastin (960-1279 e.kr). Spelet användes för både underhållning och fysisk träning. Vad som var anmärkningsvärt med cuju var dess strukturerade karaktär, där tydliga regelverk följdes, lag spelade i matchställ, och till och med lagkaptener valdes. Varianten bleknade bort långt innan den konventionella fotbollen tog fart i världen och är därför inte den erkända startpunkten på fotbollens utveckling, men erkänns trots allt av FIFA som den första formen av etablerat fotbollsspel.

Tittar vi bortom det sportsliga går dagens utveckling även i linje med en mer västorienterad och öppen kinesisk stormakt, som allt mer försöker att motarbeta en ingrodd misstänksamhet från väst. I dagens läge är europeiska fotbollsklubbar attraktiva investeringsmål för kinesiska aktörer, för mindre än en månad sedan klargjordes exempelvis AC Milans uppköp. Huruvida vi ska se viss symbolik i att Europas näst mest framgångsrika klubb står i kinesiskt ägande är kanske tveksamt, men likväl är det bara ett av många tecken.

Kommer vi se ett kinesiskt lag utmana ett spanskt, franskt eller tyskt landslag inom snar framtid? Kortsiktigt är svaret uppenbart; det långsiktiga svaret beror givetvis på hur länge den statliga motivationen att upprätthålla utvecklingen räcker.

Likt som för tusen år sedan är det Kina som har bollen – möjligen faller inte deras bidrag i glömska igen.

*

Källor:

Football in China: Meet the people turning governments dream into reality, Richard Conway/David Lockwood, BBC

Did China invent football?, Michael Wood, BBC

China sets out grand plan to become world’s soccer super power by 2050, Jun Mai, SCMP

Omslagsfoto:

Geralt/Pixabay (Creative Commons)