Statistik som utmanar

Författare:
Uppdaterad: 15 mars, 2017

Fotboll är en idrott som präglas av betungande tradition, där mängder av ingrodda uppfattningar och slitna påståenden ständigt finns runt hörnet.

Då är det skönt att fotbollen även kan uttryckas i enkla, kalla siffror: The Numbers Game av Chris Anderson och David Sally utnyttjar detta för att utmana vår uppfattning av idrotten. Statistiken får helt enkelt tala för sig själv – deras data erbjuder mer än tillräcklig ammunition för att skjuta ned flera av våra övertygelser om den moderna fotbollen.

Det vackra spelet görs helt enkelt lite vackrare.

Följande punkter är tre starka avtryck från the The Numbers Game, som står som primär källa framöver.

Hörnan är ett värdelöst anfallsvapen

José Mourinho la huvudet på spiken när han spydigt påpekade att det bara fanns ett land där en hörna möttes med samma jubel som ett mål: England, givetvis.

Med hjälp av data från hela 1434 hörnor under Premier League-säsongen 2011-2012 blir det tydligt att portugisens pik mot engelsmännen var rättfärdigad: korrelationen mellan hörnor och gjorda mål är i princip noll.

Hörnan visar sig vara ett av fotbollens trubbigaste anfallsvapen – endast 20% av alla hörnor leder till skott på mål, närmare 90% av dessa slösas. Slås detta ut får varje hörna ett värde på katastrofalt låga 0.022 mål. Du kan med andra ord förvänta dig att ”samla ihop” till ett mål på ungefär 45 försök.

Visst kan vi prata om tydligt samband mellan antal skott på mål och antal hörnor, men utbetalningen därpå är obefintlig. Då bör vi även ta med riskerna med en insvingad hörna, där det egna laget löper påtaglig risk att ge upp bollinnehav och bjuda in kontringar.

Förhoppningsvis tillräckliga argument för att få folk att sluta sucka vid åsynen av en kort slagen hörna.

Inte ens Mesut Özil kan göra den direkta hörnan till ett effektivt anfallsvapen. 
Foto: Jan S0l0/Flickr (Creative Commons)

 

Effekten av en ny tränare kan ha en mer generell anledning

Ett vanligt scenario under en säsong är ett tränarskifte som följd dåliga resultat, samt hur vi upplever en naturlig uppsving till följd av detta.

Vi förklarar gärna detta som en ren produkt av nytänk och ny energi, men i själva verket kanske vi bara ser regression mot medelvärdet: principen att extrema resultat naturligt följs av mer ordinära. Ett lag som underpresterat under en längre tid förväntas återgå till en mer stabil närvaro, förutsatt att laget har tillräcklig med relativ kvalitet.

Statistik samlat från hela 20 säsonger i holländska Eredivisie understryker detta. Resultat efter att en tränare fått sparken följde en närmast identisk trend som för dem som inte fått sparken. En uppsving för de haltande klubbarna upplevdes alltså trots att klubben inte valde att trycka på avtryckaren.

Därmed inte sagt att ett tränarbyte inte förändrar förutsättningar. Leicester utgör ett fantastiskt exempel på just hur svåranalyserat detta kan vara: Krävdes det egentligen ett tränarskifte för att få laget på spår igen? Var höstens dåliga trend bara en naturlig återgång till en mer lågmäld vardag? Eller är det möjligen så att den comeback vi nu ser i själva verket är återgången?

Vi gör gott i att vara medvetna om att betydligt mer naturliga anledningar kan ligga bakom hur en dålig trend vänds. I vilket fall får vi aldrig ett säkert svar huruvida Craig Shakespeare faktiskt är enkomt ansvarig för Leicesters stigande formkurva.

Fotbollen i de största ligorna är extremt likartad

Vad urskiljer de stora fotbollsnationerna från varandra?

Snabbt drar vi upp resonemang om exotiska spelstilar, unika mentaliteter och nationell identitet. Traditionstyngden är lika tydlig som missvisande, åtminstone till vilken utsträckning dessa skillnader faktiskt har effekt. Sanningen är att fotboll i de fyra stora ligorna – Serie A, Bundesliga, Premier League och La Liga – är extremt likartad. Mål görs i samma utsträckning, på samma sätt, och matcherna formas naturligt därefter.

Flera viktiga aktioner under en match förhåller sig lika: studeras exempelvis något så grundläggande som antalet korta och långa passningar per match (säsongen 2010/2011) finner vi försumbar skillnad. Lika väl om vi studerar antal straffar, nickar, frisparkar och hörnor, samt hur ofta dessa aktioner resulterar i mål.

Det är förvånansvärt nog inte vanligare i Premier League än i La Liga att mål görs på dundrande nickar. Inte heller verkar engelsmännen vara så mycket mer benägna att förlita sig på långpassningar: Premier League klockar in på 57 stycken per match mot La Ligas 56.

Antal mål per match är ytterligare en viktig siffra, se nedan:

Utan rubrikerna hade vi knappt kunnat särskilja graferna.
Foto: Simon Pääjärvi (Direkt från The Numbers Game)

 

Var hittar vi då skillnaderna? Taktik och domarnivå är två bra exempel.

Taktiska stildrag påverkar vi uppfattar på planen, då det uppenbart finns olika sätt att uppnå identiska siffror. De flesta har även koll på att de vanligaste formationerna skiljer sig märkbart mellan ligorna. På domarfronten kan det noteras spanska domare visar 59% mer gula kort än sina engelska motsvarigheter, en påtaglig skillnad.

Vad som är intressant är att dessa två exempel bara ger ytliga effekter när det väl kommer till kritan.