Tack för minnena, Arsène

Författare:
Uppdaterad: 16 november, 2014

En FA-cuptitel och värvningen av en tysk playmaker. Efter förra säsongen skulle den nuvarande bli startskottet för ett pånyttfött Arsenal. Ett Arsenal som verkligen skulle utmana om titeln i Premier League – för det var så det resonerades i styrelserummen för åtta år sedan.

Det skulle ta tid. Det skulle krävas tålamod. Wenger skulle lotsa klubben genom det enorma Emirates-lånet men samtidigt behålla positionen som en toppklubb. Han lyckades på många sätt. Att bibehålla en Champions League-plats i världens konkurrenskraftigaste liga med nettoinvesteringar runt noll är en enorm bedrift. Som bekant uteblev titlarna, vilket var en tuff prövning, och jag ska inte säga att det på något sätt ingick i processen men det fanns en mental förberedelse på att det skulle bli en torka.

Personligen har jag inga problem med att Arsenal förlorar matcher då och då. Man kan inte gå segrande ur alla strider. Men man kan åtminstone gå in i striden förberedd, med en beprövad plan och med tillräcklig bemanning. Mannen som i Arsenal ska se till att dessa tre väldigt elementära saker fungerar är en skugga av sitt forna jag.

Wenger är allt jag vet
Jag har växt upp med att Arsène Wenger tränar Arsenal. Jag har växt upp med ett mantra som lyder ”Wenger knows best”. Hur mycket jag än har sett och läst om Herbert Chapmans och George Grahams Arsenal så är det Wengers Arsenal jag en gång fastnade för. Och en gång i tiden så visste verkligen Wenger bäst. Det han har gjort för Arsenal och inte minst engelsk fotboll i stort är svårt att greppa. Han var en pionjär. Men trots att mitt förhållande till Wenger har gått igenom ett antal hårda prövningar genom åren är det nog först nu som jag på allvar tvivlar starkt på att det ska kunna fungera en längre tid framöver.

Många löften infriades
Till fransmannens och styrelsens försvar så infriades många av löftena när flytten från Highbury till Emirates blev av. Intäkerna ökade drastiskt, klubben behöll positionen som ständig Champions League-deltagare, sponsordealerna blev saftigare och världsspelare i form av Özil och Sanchez värvades in. Men när till synes enkla och uppenbara förstärkningar till truppen skulle rekryteras så hände det ingenting. Att Arsenal behöver en mittback och en defensiv mittfältare verkar hela världen vara överens om – men inte Arsène Wenger. Problemet är nog tyvärr så djupt att nya spelare inte hade varit hela lösningen.

En ledarfråga
För även om spelarna alltid ska ta sitt ansvar på planen, vilket de inte alltid gör, så är det tämligen uppenbart att Arsenals problem är en ledarfråga. Spelarna ser ut att spela utan någon riktigt plan och de vet varken hur de ska anfalla eller försvara. Utanför startelvan hittar vi åtta spelare som räknas som offensiva krafter, men så fort en mittback och en högerback skadas så är försvarskrisen total. Inte nog med det, en visserligen jätteduktig 19-åring med en halv säsong under bältet får vara en bärande kraft i Arsenals försvarslinje. Sa någon obalanserad trupp?

Den här säsongens bra insatser är lätträknade. Första halvlek mot Manchester City och sextio minuter mot ett uselt Galatasaray, är nog de enda matcherna där Arsenal faktiskt sett riktigt bra ut – och vi är i mitten av november. Annars har det varit en chilensk magiker som har räddat skinnet på Wenger.

Problemen är långt rotade
Ursäkterna är många och börjar bli tröttsamma. ”We eased off, let them back into the game”, ”We couldn’t find our rhythm”, ”We were caught on the brake”. The list goes on. Det är klart att det blir haveri då och då, men Arsenals problem återkommer, och med Koscielnys skada har det faktiskt blivit värre.

Wenger kan välja att förstärka i januari, det kommer säkerligen hjälpa en bit på vägen, men knappast ända fram. För som jag nämnde tidigare så verkar problemen i klubben vara långt mer rotade än bara vilka elva som står på plan. Det finns en styrelse som inte ifrågasätter eller granskar tränarens prestationer. Tränaren själv verkar bara få mindre och mindre koll på det som han tidigare var en mästare på. Problematiken sträcker sig in i styrelserummet. För den styrelse som så småningom ska utse en efterträdare har jag, och många med mig, väldigt lite förtroende för.

Thanks for the memories?
Jag hoppas innerligt att jag har fel. Jag måste hoppas, även om jag inte tror på det, att han kommer reda ut det här till slut. Men det hoppet blir mindre för varje förlust, varje insläppt mål. Arsène Wenger är en legend, och kommer alltid att vara det. Jag kommer inte skandera ”Wenger Out” eller liknande, även om klubben är långt större än en manager så förtjänar han bättre än så. Men jag är rädd för att hans tid i klubben är över och att det tidigare så betryggande mantrat ”Wenger knows best” inte längre stämmer.

Inläggsfoto: Timothy Boyd/Flickr. Licens: Creative Commons