Taktisk återblick – Totti som falsk nia

Författare:
Uppdaterad: 8 maj, 2017

Efter 25 år lämnar Francesco Totti efter sig ett tomrum som heter duga.

Lika mängder kvalité som klubbhjärta sammanfattar karriären väl. Däremellan hann italienaren även agera huvudroll i att återintroducera den falska nian i den moderna fotbollen.

Totti var måhända varken först eller bäst i rollen som falsk nia; i vilket fall är det värt en tillbakablick när vi bit för bit börjar sammanfatta karriären hos en fotbollens allra största.

Att flytta ned sin spets mot mittfältet framstod möjligen som ett innovativt drag för tio år sedan, men likt många andra vinnande grepp bygger dess effekt på att fotbollsvärldens minne är ökänt kort. Att damma av en lösning på ett nygammalt problem kan ta förvånansvärt lång tid, trots att lösningsförslaget står tydligt i historien.

Redan på 1950-talet hade Nandor Hidegkuti överrumplat försvarare med att söka sig nedåt i planen, vilket blev särskilt uppmärksammat i Ungerns berömda 6-3-seger mot England 1953. Dilemmat för dåtidens tremannabacklinje var påtaglig: Att försöka markera den vandrande anfallaren innebar stora sår i försvarslinjen, att avstå innebar att ge upp känslig spelyta till motståndarens förfogande. Att spela som en så kallad falsk nia är i modern tid förknippat med hur Lionel Messi överträffade sig som spelare i rollen, och även hur lagkamraten Cesc Fabregas utförde sin roll i det spanska landslaget.

Tillämpningen skilde sig avsevärt, då spanjoren i princip agerade target man för kortpassningsspel medan istället Messi förkroppsligade den kompletta, ostoppbara falska nian. Då positionen innebär tydlig betoning på individuella kvalitéer blir den naturligt en spegling av en spelarens styrkor.

Romas dåvarande (och även nuvarande) tränare Luciano Spalletti dammade i princip bara av fotbollens historiebok när han lät Francesco Totti agera utanför den traditionella anfallarens mönster.

Foto: Luciano/Flickr (Creative Commons)

 

I tränarens föredragna 4-2-3-1 fann Totti ursprungligen sin roll som klassisk trequartista, vilket är en viktig detalj för att förstå hur spelaren hädanefter agerade som nummer nio.

Under första delen av säsongen 2006-2007 fann sig huvudstadsklubben i en djup skadekris, i och med att anfallarna Mirko Vucinic och Vincenzo Montella befann sig fast på skadelistan. Lösningen blev följaktligen att Totti placerades i rollen som ensam anfallare – hur han spelade rollen var emellertid långt ifrån hur en nummer nio förväntades arbeta. Resultatet blev att Totti sjönk ovanligt djupt ned och sökte boll på mittfältsnivå.

Man kan möjligen påstå att Totti aldrig egentligen slutade att agera trequartista, då han i vanlig ordning strävade att utnyttja yta mellan motståndarens försvar och mittfält. Italienarens fantastiska teknik, bollkontroll och spelsinne gav förutsättningar för att briljera som både framspelare och avslutare. Framför allt orsakade hans rörelsemönster påtagliga bekymmer i motståndarnas markeringsspel.

Totti orsakade i mångt och mycket samma huvudbry för försvarare som Hidegkuti en gång i tiden hade plågat engelsmännen med. Försvarare kunde finna sig dragna 10-20 meter från straffområdet innan de insåg sitt misstag.

Bakom kaptenen fanns en framstörtade linje av både yttre och centrala mittfältare, var mål var att genom direkta löpningar utnyttja hålen som kaptenens ständiga vandrande skapade. Likväl innebar denna djupa position att Roma i princip alltid kunde åtnjuta ett numerärt överläge på mittfältet, vilket givetvis för tankarna till hur Spanien kunde utnyttja positionen i Europamästerskapet 2012.

Spallettis tolkning var emellertid av högst explosiv karaktär och värderade inte sterilt bollinnehav särskilt högt. Det var fartfylld kamikaze-fotboll som i sina ljusaste stunder tog Serie A och Europa med storm.

Enkel illustration av hur Roma kunde agera i anfallsfas.

Foto: sharemytactics.com

 

Hur begränsas då den falska nians influens? Ett tänkbart motdrag är vad Västtyskland använde mot Hidegkuti och Ungern i VM-finalen 1954. Den tidigare så oåtkomliga anfallaren begränsades av ett enkelt drag – genom att instruera en djupt liggande mittfältare att utföra strikt man-man-markering mot honom. När fyrbackslinjen började dominera kunde även en försvarare tillåtas lämna linjen för en liknande uppgift.

Idag vet vi hur effektivt ett kompakt, väldrillat lag med en designerad markeringsspelare kan vara för att motverka den falska nian.

Spallettis tid i Roma fick ett naturligt slut inom ett par år. Summerar man hans fyra säsonger finner man stora kontraster resultatmässigt, 7-1-utskåpningen i kvartsfinalerna av Champions League 2006-2007 är t.ex. ett tydligt lågvattenmärke, där ett kompakt och kontringsskickligt Manchester United lät ett naivt Roma förgöra sig själv gång på gång.

Å andra sidan levererades även två Coppa Italia-titlar, täta ligafajter och helt makalös fotboll. Spalletti själv drog kort därpå vidare till Zenit St. Petersburg och vann två ligatitlar med Alexandr Kerzhakov i en liknande position.

Idag vet vi att Spallettis och Tottis tolkning bara var en av många möjliga – inom ett par år skulle en falsk nia vara ett accepterat inslag för flera av Europas främsta lag. För Francesco Totti var det emellertid bara en aspekt i en spelarkarriär av ofattbart många nyanser.