Talangerna som blev världsstjärnor när individuell glans blev lagmässig briljans

Författare:
Uppdaterad: 28 augusti, 2013

Att Zlatan genomgått en smärre revolution av spetsegenskaper sedan ungdomsåren i MFF och Ajax är ingen nyhet. Det tekniska kunnandet i all ära. Vad som, enligt mig, format svensk fotbolls obestridda förebild är bländande spelförståelse utmynnande i briljanta passningar, som hämtade ur mer eller mindre praktiskt orealistiska skolboksexempel.

Tiden i Juventus formade till mångt och mycket den Zlatan vi ser idag. Somliga menar att den italienska bjässen berövade fotbollsvärlden på ett kreativt och tekniskt unikum för att omvandla densamme till en oxe med väl utvecklad näsa för mål.  Visst, en ungdomlig talang och en oslipad diamant polerades omsorgsfullt och med bortfallet av kolossalt vassa kanter förändrades naturligtvis spelsättet. En talang blev en världsstjärna, verktygslådan kompletterades, och de magiska ögonblicken för åskådare, utan förmåga att läsa spelets många små, ack elementära, komponenter, må ha blivit färre till antal. För tränare, lagkamrater och åskådare rikare på spelförståelse föddes emellertid en produkt, betydligt mer användbar än den ursprungliga, i arbetet med att lirka upp motståndarförsvar förseglade i traditionella italienska ”cattenacios”.

Ett liknande exempel på spelare vars karaktärsdrag nydanats med åren återfinns i Manchester United. Croxtethfödde Wayne Rooney hämtades från Everton 2004 som en, på denna tid, oerhört talangfull anfallare med imponerande kvaliteter samt ett temperament direkt kopplat till en mentalt tickande bomb. Under Sir Alex Fergusons ledning har Rooney med tiden utvecklats till en komplett världsstjärna. Som resultat av detta har verktygslådan expanderat och de egenskaper som anfallaren tidigare nästan uteslutande utnyttjade brukas inte längre i samma utsträckning. Istället har variationen i spelsättet blivit tydligare, arsenalen bredare och ovissheten än mer skrämmande för motståndarförsvarare.

Att likna Zlatan Ibrahimovic med Wayne Rooney är väl magstarkt, men att hävda att dessa utgått från likartade vägmarkeringar på resan mot den absoluta toppen är rimligt. Spetskvaliteterna har kvantitetsmässigt ökat markant, ungdomsårens främsta signum har bleknat i skuggan av kompletta världsstjärnor och individualister har blivit essentiella lagspelare. Som resultat av en alstrad splitvision har släpande roller blivit vardagsmat som får somliga att fälla tårar över ett minskat antal dribblingsrajder, och andra att dra på smilbanden lyckliga över att få bevittna arkitekter ombilda individuell glans till lagmässig briljans.