Vem står på tur ?

Författare:
Uppdaterad: 10 februari, 2016

När Lars Lagerbäck fick lämna posten som förbundskapten år 2009 var jag en av dem som ropade efter Jörgen Lennartsson, som hade nått enorm framgång med U21 landslaget under hemma-EM. Valet föll istället på Erik Hamrén, en frisk fläkt direktimporterad från klubblagsfotbollen.

Samma år som Hamrén tillträdde hade Sverige som sagt tagit brons i U21 EM. Från detta lag så är det enbart två spelare som under Hamrén haft regelbundna landslagsuppdrag med duglig speltid, Mikael Lustig och Martin Olsson. Visserligen har även Marcus Berg, Pontus Wernbloom och Ola Toivonen varit med, men det vore inte rätt att betrakta dessa som ”givna” i landslaget över en längre tid. Det är alltså två, eller på sin höjd fem, av  landets då 23 bästa fotbollsspelare som har etablerat sig i landslaget. Även fast det är ett vanligt fenomen med bortfall så är denna siffra ett misslyckande. När Erik Hamrén nu sex år och en bortkastad generation spelare senare får lämna sitt uppdrag så står en ny generation och knackar på dörren, denna om än bättre än den 2009.

Vad kommer efter Hamrén?

En generation har gått till spillo under Hamrén. Om denna sak råder det inga tvivel. Lars Lagerbäck lämnade efter sig ett presterande men tråkigt landslag, ett förnyelseprojekt. Hamrén kastade ut allt och ersatte det med ingenting. Det är därför relativt tomt rent fotbollsideologiskt efter Hamrén. Efter EM är det som sagt dags för en ny förbundskapten, något som enligt många är väldigt välkommet. En ny generation spelare och en ny epok för svensk landslagsfotboll. Den som tar över har inte mycket A-lagsmaterial att bygga vidare på utan får börja sätta sin egen grund direkt. John Guidetti, Oscar Hiljermark och Alexander Milosevic står alla redo. Precis som Ludwig Augustinsson och Oscar Lewiki. Det kryllar av intressanta spelare från ett nytt succéartat U21-gäng. Killar som bär ett EM guld på sina axlar och har en nation, som titt som tätt hävdar att dessa ynglingar skulle vara bättre än A-landslaget, i ryggen. Hamrén bör kanske haft större förtroende för dessa killar redan innan U21-succén i somras. Dessa spelare är trots allt svensk fotbolls framtid, detta är inte killar som är bättre än vårt A-landslag de är vårt nya A-landslag. Det är dessa grabbar som ska möta Karim Benzema och Paul Pogba i ett VM-kval om mindre än ett år. Samtitigt är de spelare som har skrämmande lite erfarenhet av A-landslagspel. Spelare vars A-landskamper går att räkna på en hand, vilket kan bli kostsamt. Prestationerna kommer att vara upp och ner men de måste få kontinuitet och förtroende, oavsett hur det går i början. Denna upplaga har talang och har inte råd att drabbas av en ledare som har femtioelva spelsystem, petar folk till höger och vänster och har olika mittbackslösningar var och varannan match. Nästa förbundskapten måste tro på den nya generationen,  göra det från start och till 100 %.

Vem ska leda det nya landslaget?

Det optimala för Sverige, med tanke på vår nuvarande position på världsrankingen, vore att göra en satsning likt den Belgien gjort. En gemensam filosofi som grund från samtliga landets ungdomslag ända upp till A-landslaget. Detta för att få fram så väl skolade spelare enligt sin egen filosofi. Det skulle givetvis vara en enorm satsning, kräva en stark ledare, ta tid och kräva uppoffringar men om vi kollar på var Belgien,ett land inte helt olikt vårt, befinner sig idag så är det inget snack om att något liknande skulle gynna svensk fotboll långsiktigt och förebygga Hamrén-liknande paniklösningar. Förbundskaptenen hade varit ledande för detta projekt. Intressanta namn för en sådan roll skulle vara Jonas Thern, Svennis eller Rickard Norling. Dessvärre tror jag att SvFF är för fega, deras roll är att tillsätta en förbundskapten och inte att sjösätta ett projekt.

Förbundet verkar istället sukta efter Jörgen Lennartsson vilket i mina ögon vore några år för sent. Med den logiken vore Håkan Ericsson det logiska valet. Ericsson som nyligen blev utsedd till årets ledare vid idrottsgalan skulle vid ett förbundskaptensjobb gå från utskrattad till framtidsvisionär på mindre än ett år. Utländska namn nämns precis som Torbjörn Nilsson och Janne Andersson. Själv var jag fram tills för några dagar sedan mer intresserad av Johan Mjällby, som dock skrev på för Västerås förra veckan. Istället tillhör jag nu mera den ytterst begränsade skara människor som ropar efter Pelle Olsson. En erfaren tränare, en man med stort tålamod och som med en stabil defensiv som grund gång på gång lyckas nå resultat trots ytterst begränsade resurser. Jag får lite Lagerbäck-vibbar av Pelle Olsson, han känns intressant.

Vem blir det då? Jag tror det blir Henrik Larsson. En 44-årig svensk fotbollslegend som under sin karriär gjort 37 landslagsmål, vunnit Champions League och blivit dubbad till riddare av den brittiska imperieorden för sina prestationer i Celtic. Henrik Larsson är en av de bästa svenska fotbollsspelarna vi har sett. Vid sidan om planen har resultaten varit stabila men långtifrån glänsande. Henrik Larsson är, för att tala hockeyspråk, en ”rookie” när det gäller tränarrollen, speciellt i de stora matcherna.

Är Henrik Larsson fel val? Absolut inte. Namnet Henrik Larsson har enormt hög status internationellt och fotboll det kan han. Med Larsson vid rodret och Guidettis U21-gäng på plan skulle landslaget bli oprövat men oerhört intressant. Så fel är det absolut inte. Jag är bara inte säker på att det är det helt rätt heller.

 

Inläggsfoto: Heffaklumpen/Wikipedia (Creative commons),  Frankie Fouganthin/Wikipedia (Creative commons) Anders Henriksson/Flickr(Creative commons) Tesco Squirrel/Wikipedia (Creative commons