Vi måste njuta så länge vi kan

Författare:
Uppdaterad: 12 maj, 2015

Efter matchen mellan Barcelona och FC Bayern för en knapp vecka sedan sa Erik Niva någonting som jag har känt länge. Det är ett privilegium att få se Lionel Messi spela fotboll.

När Barcas nummer tio chippar in 2-0 bakom en minst sagt bortgjord Jerome Boateng satt jag i soffan och log. Och skakade på huvudet på samma gång. För han är fanemig helt jävla utomjordiskt bra. Det går knappt att beskriva honom på ett rättvist sätt utan någon svordom inklämd här eller där. Så bra är han ju, och det verkar vara alltför få som reflekterar över att vi i detta nu bevittnar fotbollshistoria. För det har vi gjort sedan hans debut för sisådär tio år sedan. Då har jag inte nämnt Cristiano Ronaldo, som har fått den otacksamma uppgiften att tävla mot denne Messi, och han gör det så bra att han år 2014 var bättre än den spelare som många anser vara den bäste genom tiderna.

Något man berättar för barnbarnen
Ronaldo måste förbanna sin otur. Tänk att vara så överjävligt bra som han är, och ändå inte vara överlägset bäst i världen. I modern tid har jag svårt att hitta en tuffare konkurrens till Ballon d’Or än vad vi har i dag. Men i grund och botten ska vi, fotbollspubliken, känna oss privilegierade att vi får leva i deras samtid. För det kommer vara någonting man berättar för barnbarnen, första gången de sparkar på en boll, att man har följt hela Cristiano Ronaldos eller Messis karriär. Så bra är dem.

Ändå ska det ofta pratas om att man ogillar den ena, eller att den ena är överlägsen den andre. Jag har i mångt och mycket lagt det där bakom mig. Vi kan dra paralleller till Zlatan. Intrycket var att han, under en lång period, var relativt impopulär hos den svenska fotbollspubliken. Var det ett klassiskt fall av svensk jante? Kanske. Oavsett så är det så här i efterhand rent ut sagt bisarrt. Det fanns folk som inte bara kunde njuta av att vi i världens största sport har en svensk världsstjärna, och har haft i flera år.

Strunta i deras tillkortakommanden
Cristiano är så fåfäng att han byter frisyr i halvtid, och Messi sägs i en del sammanhang vara ganska osympatisk. Zlatan, han må vara egocentrisk, på gränsen till narcissistisk ibland. Men vad spelar det för roll egentligen? Allt det där går över huvudet på mig åtminstone, för jag ska inte umgås eller försöka bli polare med dem. Jag råder er alla att lägga era personliga åsikter eller sympatier åt sidan, och njuta av just de här tre världsstjärnornas kvarvarande karriärer extra mycket.

För fotbollen kanske aldrig kommer att vara densamma när de lägger skorna på hyllan. Att göra tre mål i en match kan vara en karriärens höjdpunk för någon, det är vardagsmat för Messi och Ronaldo. De är helt enkelt övermänskligt begåvade, och jag är helt övertygad om att ni kommer sakna dem när Ballon d’Or inte är en intern uppgörelse mellan en portugis och en argentinare.

Inläggsfoto: Tsutomu Takasu/flickr (Creative Commons)