”You just can’t buy a team”

Författare:
Uppdaterad: 16 november, 2016

Det är torsdag. Torsdagen den 27 oktober 2016 för att vara mer exakt. Utanför Stadio Renzo Barbera, bara ett stenkast från Siciliens norra Medelhavskust, har det börjat blåsa upp till match. Stadens något stukade stolthet ska ta emot Udinese i en hård kamp i Serie A:s bottenskikt. Men det är något som inte stämmer. Något är… annorlunda.

Det är torsdag. Torsdagen den 27 oktober 2016 för att vara mer exakt. Och Udinese startar för första gången den här säsongen en match med en italienare på plan.

Allt började, som det så ofta gör nu för tiden, med en tweet. ”For the first time this season, Udinese have an Italian in the starting XI: Gabriele Angella” skrev footballitalia, och släppte därmed lös en mus i mitt huvud som har gått runt och naggat och bitit och stört så mycket att jag nästan kliat hål i kraniet. Det är något som provocerar mig med det här. Så oerhört. I den här texten ska jag försöka ta reda på vad. Men vi tar det från början:

Stora förändringar i klubben

Det sägs att tabellen aldrig ljuger. I Udineses fall skulle jag vilja hävda att den åtminstone drar lite på smilbanden och håller fingrarna korsade bakom ryggen. En titt på tabellen visar att i friulani tagit fyra vinster på tolv matcher, och sladdar in på en trettondeplats med femton ihopskrapade poäng. Den som tittar lite närmare ser dock att tre av de fyra vinsterna har kommit mot lag som redan nu står vid stupet, redo att bli nerknuffade till Serie B igen. Ja, jag vet. De matcherna ska också spelas, och framför allt vinnas, vilket ju Udinese uppenbarligen har gjort. Men det ser inte bra ut för det.

Inför säsongen tog Udineses största spelare någonsin, Antonio Di Natale, avsked från det som blivit hans egen lilla bakgård. 227 mål på 446 matcher säger det mesta, liksom att han tackat nej till erbjudanden från betydligt större klubbar (Juventus, för att ta det allra största exemplet) trots att han inte ens kommer från regionen eller har sympatier för klubben sen innan. Den nyrenoverade Stadio Friuli har bytt skepnad till det fullkomligt vedervärdiga Dacia Arena och ägs numer av klubben. Med det är Udinese den tredje klubben att ta ett sånt steg, efter Juventus och Sassuolo. En klubbägd arena inbringar mer intäkter till klubben då kommunen inte längre kan roffa åt sig vad som annars är deras. Udinese tycks ha gjort allting rätt, de har inte höjt publikantalet utan låtit det stå kvar på blyga 25 000 för att ens ha en chans att fylla läktarna. Det finns inga löparbanor på arenan vilket gör den mer tight, men trots detta har laget inte lyckats göra den till ett ointagligt fort likt Juventus och även till viss del Sassuolo.

Udinese
Foto: Matteo.favi/Wikipedia (Creative Commons)

Men den största förändringen kan ha skett på de brittiska öarna. För några år sedan låg Watford FC och harvade i The Championship, samtidigt som Udinese var ett lag som kunde utmana om Europa-platserna i Serie A. Vad har det här för betydelse då? De båda lagen har samma ägare. Pozzo-familjen med Giampaolo i spetsen, och sonen Gino någonstans där bakom, äger både Udinese och Watford, samt den spanska klubben Granada fram till för bara några månader sen. När Watford under säsongen 14/15 kom tvåa i Championship och säsongen därpå fick äran att spela i högsta serien, var det inte längre bara Udinese som fick smaka på kakan. Tvärtom, Watfords framgång inom den mer ekonomiskt gynnsamma engelska fotbollen fick Pozzo-familjen att omprioritera. Spelare som annars hade kunnat gå till Udinese gick nu till Watford, det lånades hej vilt mellan lagen, och Watfords första säsong i Premier League slutade på en hedersam trettondeplats. Udinese däremot, var en poäng från nerflyttning.

Avsaknad av italienare

Det här förklarar såklart inte varför Udineses ordinarie startelva innehåller lika många italienare som GIF Sundsvalls. Men det säger något om vad som händer när en ägare i viss mån slutar att bry sig om ett så kallat ”projekt”, för att höja ett annat. Just Gabriele Angella, mannen som blev historisk i matchen som omtalas ovan, är ett bra exempel på hur rangordningen har ändrats. Angella, i ärlighetens namn en ganska medioker spelare, har tillbringat de senaste åren lite norr om London, i Watford. Han såldes dit, från Udinese, men med tanke på ägarstrukturen går det snarare att se på det som ett lån från en huvudklubb till en farmarklubb. Särskilt som han i somras skickades tillbaka till Udinese, den nya farmarklubben.

I Udineses trupp idag finns fem italienare. Utöver Gabriele Angella är det de två reservmålvakterna Simone Scuffet och Samuele Perisan, samt försvararen Davide Faraoni (med ett förflutet i Watford) och mittfältaren Francesco Lodi. Jämför vi det här med Sassuolo, en annan klubb som äger sin egen arena och rent historiskt är en mycket mindre klubb än Udinese, spelar Sassuolo varje helg med 8-9 italienare i elvan och har en trupp till stor del bestående av desamma. Förra året kom Sassuolo sexa, fick ta Europa League-oskulden, och är trots en dålig säsongsinledning (till stor del beroende på ovana av Europa-spel) hyllade.

Ett problem – men varför?

”For the first time this season, Udinese have an Italian in the starting XI: Gabriele Angella”. Sedan den där matchen mot Palermo har Udinese spelat två matcher, mot Torino och Genoa, och varken Angella eller någon av de fyra andra italienarna har fått chansen från start igen. Varför känner jag sån stark avsky inför detta? Varför är det så att jag kan häva ur mig saker som att Udinese är ett exempel på precis allt som är fel med fotbollen? Och varför benämner jag Sassuolo som ett föredöme, när allt de gör är att ställa ett antal spelare på banan som bara råkar ha italienskt pass?

Jag vet inte. Jag vet inte varför det är så viktigt. Men jag vet att jag inte är ensam. Inför Premier League-säsongen 10/11 införde ligan en ”home-grown player quota” för att göra det mer attraktivt för klubbar att satsa på sina ungdomar. ”What this will mean is that you just can’t buy a team from abroad.” sa Premier Leagues vd Richard Scudamore, där och då. Och det pratades om att det i slutändan skulle hjälpa det engelska landslaget. Samma resonemang har förts i Spanien, där dåvarande förbundskaptenen Vicente Del Bosque i en intervju tog det så långt som att det var för många utländska spelare i den spanska ligan (med brasklappen ”inte för att jag har något emot utländska spelare”), vilket försvagade hans landslag. Men bryr jag mig verkligen så mycket om det italienska landslaget?

Kanske. Men jag tror snarare det är en fråga om satsning på egna talanger kontra att låta plånboken tala. Det handlar om så luddiga ting som ”en klubbs själ” och ”hjärta för staden och laget”. Vi ser tillbaka på hur det än gång var, innan pengarna blev den hårdvaluta inom fotbollen som den är idag. En tid då klubbsympatier betydde något, då det inte var exotiskt att stanna i en klubb eller ett land, tills skorna skulle krokas upp på en vägg, utan snarare regel. Det finns en romantik kring det förgångna, som med allt annat. Och det tror jag vi är många som kan sakna, när vi ser spelare som Graziano Pellè ta klivet först till England, och sen försvinna helt från radarn borta i Kina. Och så står vi kvar där, med ett Udinese utan pengar eller ambitioner från högre makter, med mediokra spelare utan karaktär eller en historia att berätta. Det känns tomt. Och då gör det mig, omedvetet eller medvetet, ologiskt eller logiskt, lycklig att se ett Sassuolo gå bra, eller ett Juventus ta sig till Champions League-final med en italiensk ram.

Men som sagt. Jag vet inte.

Inläggsfoto: Danyele/Wikipedia (Creative Commons)